Philip Boström, SSU:s ordförande, är övertygad om att Sverige kommer att klara flyktingkrisen och integrationen av alla nyanlända.
”Just nu ropar högern på sänkta ingångslöner och sämre villkor som svar på utmaningarna. Men det är fel svar. Istället behövs en sammanhållen etableringslinje från dag ett, med matchning och utbildning”, säger han till Aktuellt i Politiken.
I rapporten ”Vi bygger landet” beskriver SSU hur det kan gå till. Det handlar om aktiva åtgärder från dag ett på asylboendena. Till exempel vill SSU att studieförbund och andra ideella organisationer ska få ett utökat uppdrag att bedriva svenskaundervisning och samhällsintroduktion. Vidare vill ungdomsförbundet att alla nyanlända ska få en individuell etableringsplan och att en uppsökarkommission ska ska understödja arbetsförmedlingen i jakten på jobb.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, som samordnar regeringens arbete med integrationspolitiken, har anledning att ta fasta på SSU:s förslag och idéer.
Hon och regeringen har i och för sig redan en del på gång. 19 februari 2015 presenterade Johansson en strategi för att komma till rätta med bristerna när det gäller de nyanländas etablering i arbets- och samhällslivet.
Även i regeringsstrategin är den viktigaste insatsen att se till att människor snabbt kommer i jobb genom språk, utbildning, validering och praktik, vilket givetvis är helt riktigt. Det är förödande både för samhället och för berörda individer om tusentals människor fastnar på anläggningsboenden under flera år.
Men det kommer att behövas ännu fler initiativ från regeringshåll under de kommande åren. Integrationen av hundratusentals nyanlända är en jätteutmaning. Det räcker dessutom inte med att bara regeringen talar och agerar. Alla samhällsaktörer måste ta sitt ansvar (kommuner, landsting, arbetsgivare, fack, föreningsliv och andra).
2015 presenterade Riksrevisionen en granskning som visar att det finns allvarliga brister i samspelet mellan olika samhällsaktörer. Det brister i samarbetet och insatserna är sällan anpassade efter individens förutsättningar eller hur det ser ut på lokal nivå, enligt RRV. Det är en lärdom för hela det svenska samhället. Det finns inte en modell som passar alla individer och kommuner i vårt avlånga land.
Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO, skrev om det i ett klokt blogginlägg 14 september 2015: ”Nyanlända är en mycket heterogen grupp. Vägarna från nyanländ till nyanställd kommer därför att se olika ut. En fjärdedel av de nyanlända som finns inskrivna hos Arbetsförmedlingen har högskoleutbildning. Sänkta trösklar för dem handlar om validering av examen och legitimationer, praktik för att lära sig rutiner, eventuell kortare kompletteringsutbildning samt relevant yrkessvenska. Sådant arbete bedrivs i trepartssamtalen om snabbspår. För andra nyanlända kommer olika kombinationer av praktik, svenska, allmän utbildning, yrkesutbildning och subventionerade anställningar att vara vägen in på den svenska arbetsmarknaden.”
Det är egentligen inga konstigheter. Det handlar om klassisk arbetsmarknadspolitik. För en del är det bästa att gå en arbetsmarknads- eller yrkesutbildning. För andra kan det behövas beredskapsjobb eller lönebidragsanställningar. Men det är även viktigt att det finns tydliga krav om deltagande i anvisade åtgärder eller utbildningar. Etableringersättningar och andra stöd måste kopplas till krav på aktivitetet.
Arbetarrörelsens gamla devis ”Gör din plikt, kräv din rätt” måste gälla även i det nya Sverige och för de nya svenskarna.