Den nye killen i socialdemokraternas ledning vill göra livet jäkligare för många svenskar, det kan vi vara överens om. Det är uppenbart efter att ha lyssnat på honom i Almedalen att han har planer åt det hållet. Som han uttryckte det:
”Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute, hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem. Det kan kännas beskt – men det är så det är.”
Därefter körde han fram det som kan bli partiets stora valkampanjslogan: ”Socialdemokraterna står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv.”
Det är en arbetslinje som smakar blod i käften. Det är arbetsetik och Luther – den som inte arbetar ska heller inte äta. Eller åtminstone: Du ska äta ditt bröd i ditt anletes svett. Inga sovmornar alltså, om socialdemokraterna får bestämma.
Detta ideal, att arbete befrämjar hälsa och välstånd, delas av de flesta. Som dock inte alltid håller med om att arbetsinkomsterna också ger de ekonomiska förutsättningarna till syndig konsumism, men jobba ska vi. Den som säger något annat får gå till kuratorn. Men det finns kopplat till tron på arbetets välsignelse också en lika grundmurad tro på att politikerna genom sina insatser kan göra skillnad.
Lyssnar vi på vad partiledarna säger är det uppenbart att de bärs fram av uppfattningen att vi ska bryta ihop och gå vidare. Ett nytt Jerusalem finns bortom dimmorna. Ta busskortet och gå ut och ställ dig i regnet! Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden! Och med politiska beslut snitslas banan mot detta nya samhälle.
Mest tydlig är centerpartiets Annie Lööf. Hennes Almedalstal handlade om hur hon inspireras av människor som ”vägrar att lyssna på dem som säger att det inte går.”Allt går, om man bara vill: ”Det är att vägra att vara nöjd. Det är att se människors problem och att ta dem på allvar. Det är att vara övertygad om att det går.” Eller miljöpartiets Fridolin, som talade om hur människor på femtiotalet byggde bilar med vingar (Cadillac 1959 exempelvis) och på sextiotalet satte gubbar på månen. Han talade därför om ”drömmen om att ta människan dit vi aldrig tidigare varit. Lite snabbare, lite längre, lite modigare.”
Ibland kallas detta politikersnack om vår ljusnande framtid för ”visioner”. Vi kan också kalla det för ”voluntarism”, alltså uppfattningen att det är vår vilja som bygger samhället. Den verklighet vi befinner oss i är resultatet av olika viljestarka individers strävanden. Positivt tänkande brukar det också kallas.
Vi vill inte ha politiker som agerar som om de inget kan göra, av den typ som nuvarande Alliansregering tillhör. Men vill vi ha politiker som målar upp framtidsbilder som är luftslott? Knappast. Därför känner jag sympati för den nye killens prat om väckarklockans infernaliska surr och beska mornar i väntan på en kommunal omnibuss som dröjer bortom snöröken. I all enkelhet är det en vision som de flesta av oss ställer upp på. Och som den arbetslöse också behöver känna på. Även den som vill ha rejäla sovmornar.