Denna varaktiga ekonomiska tillväxt och ökning i levnadsstandarden benämndes av den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Simon Kuznets för ”modern ekonomisk tillväxt”.
Den uppstod med industrialiseringen och ledde till att mänskligheten bröt sig ur vad som ibland kallas ”Malthus fälla” efter den brittiske 1800-talsekonomen och prästen Thomas Malhus. Han noterade att befolkningen hade en tendens att öka snabbare än produktionen av livsmedel. Mänskligheten slog därför med jämna mellanrum i produktionstaket.
Eller enklare uttryckt: Till slut blev vi för många. Då svalt en del av oss ihjäl och färre föddes. Då blev det bättre, eftersom färre skulle dela på maten, varför vi födde fler barn, och så beträdde vi åter vår färd mot nya svältkatastrofer. Människan satt fast i Malthus fälla och hade så gjort sedan urminnes tider.
Men just när Malthus var verksam förändrade industrialiseringen allt. Under den förindustriella tiden hade ekonomierna vuxit på sin höjd en halv procent per år och levnadsstandarden hade ökat någon tiondels procent per år. Med industrialismen följde helt nya tillväxtnivåer, den moderna ekonomiska tillväxten hade fötts. Under 1900-talet växte den genomsnittliga levnadsstandarden i Västeuropas med i medeltal 2,1 procent per år.
Det kanske inte låter så mycket, men det innebär att levnadsstandarden fördubblas vart 35:e år. Problemet är att detta aldrig har varit långsiktigt hållbart.
I fredags kom en rapport om en av effekterna när FN:s klimatpanel presenterade sina senaste resultat om den globala uppvärmningen. Den globala medeltemperaturen har stigit med 0,9 grader jämfört med förindustriell tid. Omedelbara åtgärder måste sättas in om temperaturökningen ska hejdas vid det politiskt uppsatta målet om två grader.
Men i rapporten diskuteras även ett ”extremscenario” med fyra grader ökning av den globala medeltemperaturen till slutet av seklet. Världsbanken beskrev förra året i sin rapport ”Turn down the heat, why a 4° C warmer world must be avoided” en sådan värmeökning som ”förödande” för världen.
Det mest alarmerande är dock att detta ”extremscenario” inte alls är extremt. Världens faktiska utsläpp i dag är nämligen större än i detta extremscenario. Världen är på väg mot en ännu större temperaturhöjning.
Den brittiska Sternrapporten som visade på enorma kostnader av klimatförändringarna om inget görs, uppskattade att det årligen skulle kosta en procent av världens BNP att hålla nere den globala uppvärmningen. Det motsvarar inte mer än hälften av världens årliga militära utgifter.
Eller för att ta en svensk jämförelse: detta motsvarar hälften av jobbskatteavdragen. Istället för att gödsla oss med skattesänkningar så att vi kan köpa större bilar, skulle regeringen kunna använda pengarna till att bygga järnvägar, utveckla grön energi, avskaffa beroendet av fossila bränslen, bygga energisnåla bostäder och biståndsfinansiera energiomställning i tredje världen.
Loppet verkar alltså inte kört. Men i själva verket krävs så mycket mer. Roten till såväl utsläpp som rovdrift ligger i vår materiella konsumtion. Vi svenskar har i dag en konsumtionsvolym som kräver tre jordklot. Globalt sett tog 2013 års resurser slut den 20 augusti – det var då världens folk hade konsumerat vad världen kunde förnya 2013.
Nu lever vi på lån från våra barn. En hållbar tillväxt handlar därför inte bara om att finansiera grön omställning, utan om att vi måste minska vår materiella konsumtion. Det kommer endast att vara möjligt om världens resurser fördelas mer rättvist. Men framförallt kommer det inte att vara möjligt förrän vi förändrar vårt sätt att tänka och leva.
”Ingen jävel ska ifrågasätta min Thailandssemester, köttfrossan jag hade i fredags eller min stadsjeep”, mumlar kanske någon läsare och sätter morgonkaffet i halsen.
Jo, det är faktiskt precis vad vi måste göra, svarar jag. Vårt sätt att leva är djupt omoraliskt. Den moderna ekonomiska tillväxten, som upprätthållits i blott två sekel, har varit möjlig genom att vi borrar, smälter, skövlar och gräver oss igenom jordklotet. Vi förstör ekosystemen, förgiftar vatten och luft, spyr ut växthusgaser och förbrukar resurser i en rasande takt.
Kort sagt: vi konsumerar våra barn- och barnbarns resurser och förstör de ekosystem som de ska leva i. Det är därför vi har så hög tillväxt, men om vi inte ändrar oss kommer vi att skicka tillbaka våra barnbarn till Malthus fälla.
Din och min konsumtion är därför inte ditt och mitt problem, utan världens och våra barns problem.
Även om mänskligheten, mot alla odds, hittills har överlevt, står vi denna gång mot en mäktigare fiende än någonsin förr. Oss själva, vårt sätt att leva och vårt sätt att tänka. Det försämrar drastiskt våra odds.