Vetenskapliga ruiner
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Och, konstaterar Ruin, då söker de sig till någon mer lättpratad typ, som inte är "universitetskolleger" utan istället som "agerar som allmänna tyckare" och bara har en "tidigare bakgrund i ämnet". Skälet är att deras titel som "statsvetare" uppfattas i medierna som ett sätt att ge deras tyckande extra legitimitet.
Jag kan gissa att professor Ruin tänker på sådana som undertecknad. Jag tillhör dem som uttalar mig om både det ena och det andra. Samt avger, som Piteå-Tidningens läsare vet, ibland starka åsikter.
Hur ska då forskarna hantera en värld som domineras av den mediala verklighetsbilden, med sin ytlighet och brist på analys? Där allt ifrågasätts? Där det inte finns något som uppfattas som absolut sant? Och där medierna är nyhetsdrivna och inte analysdrivna?
Professor Ruin förespråkar en modell där forskarna bara ska uttala sig om sådant som de har "säker kunskap om" samt alltid skilja "mellan egna politiska värderingar och den kunskap, baserad på forskning, som man förmedlar".
Problemet med detta är att den som bara talar om sådant som är absolut säkert i stort sett inte kan säga någonting. Annat än möjligtvis redovisa statistiska undersökningar. Det är nämligen att betrakta som "säker kunskap" - fast på det sätt som det är helt riktigt av fyllot att leta efter den borttappade nyckeln under gatulampan. Inte för att det var där den försvann, utan därför att där är det bättre ljus.
Och vad hjälper "säker kunskap" när varje inlägg i känsliga frågor - som klimatdebatten eller den framtida länsindelningen - obehörigen kommer att uppfattas som en partsinlaga?
Antingen får forskarna låta bli att säga något i den pågående debatten, och därmed glömmas bort, eller så får de ge sig in i lejonets kula med risk att de trampar någon på tårna.
Skälet till att sådana som jag får utrymme i medierna med titel "statsvetare" är de "riktiga" forskarnas brist på kommunikationsförmåga. Och räddhågsenhet inför kollegornas avundsjuka.
Själv skulle jag bli glad om jag slapp bli uppringd i tid och otid av medierna. Men när jag ber dem ringa andra statsvetare, återkommer journalisten ofta efter en stund och berättar att de försökt få ett vettigt ljud ur en mussla. Och om de lyckats övertala en forskare att delta i en tv-soffa är resultatet ofta nedslående, "Dead On Arrival" som utlänningarna säger.
Det finns några svenska statsvetenskapliga forskare som lyckas bibehålla sin status som vetenskapligt förankrade med ett aktivt deltagande i debatten. Bo Rothstein, Olof Petersson och Tommy Möller är bra exempel. Så sätt igång bara. Skriv. Prata. Och sluta huka.