Det här är människor som inte kan starta familj och som är ständigt utsatta för ekonomisk stress. Vi håller på att förlora en hel generation, tänker jag, stänger av radion och återgår till boken jag höll på att läsa: ”Reinfeldt-koden: den ädla konsten att rasera den svenska modellen”, skriven av Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen och utgiven av Föreningen Ordfront. Den utkom i förra veckan och kan vara årets viktigaste politiska bok.
I ”Reinfeldt-koden” sätts enskildheterna in i en helhet. ”Fattiggörandet” av unga arbetslösa är inte olycksfall i regeringens arbete. Det är precis som fattiggörandet av andra arbetslösa och sjuka, precis som angreppen på kollektivavtalen och facket en del i de Nya moderaternas strategi. Den syftar till att rycka undan mattan under den svenska modellens fötter, samtidigt som man låtsas som att man stärker denna modell. Tanken är att om modellen försvagas, så kommer den inte att kunna leverera trygghet, varvid stödet för modellen kommer att falla. Då minskar skatteviljan, människor kommer att börja leta efter privata lösningar och stödet för traditionell högerpolitik torde då öka. På så sätt öppnas vägen för ytterligare skattesänkningar, privatiseringar och borgerligt maktinnehav.
Just detta som Reinfeldt som ung riksdagsledamot öppet argumenterade för i boken ”Det sovande folket”, i vilken han påstod att svenskarna var hjärntvättade till att gilla gemensam välfärd. Men sådant vill inte folk höra. För svenskarna gillar ju faktiskt offentlig välfärd, kollektivavtal och arbetsrätt – och vi är beredda att betala höga skatter för vår trygghet. Detta förstod Reinfeldt, Littorin och Borg efter Moderaternas katastrofval 2002. Resultatet blev de ”Nya moderaterna”. Strategin lades om, man ändrade sin framtoning och sade sig gilla sådant som moderater hade brukat ogilla. Plötsligt såg man moderater som intygade att de värnar om den svenska modellen, älskar kollektivavtalen, är för arbetsrätten och allt annat lustigt som de nuförtiden brukar haspla ur sig. Som bilförsäljare som vill sälja skrothögar med annonser för lyxbilar.
För det är bara ord. De måste, argumenterar författarna, dechiffreras för att vi ska förstå vad de menar. Det ser vi i regeringens faktiska politik. Det är en politik som håller på att förändra det svenska samhället i grunden.
För att visa detta isolerar författarna den svenska modellens fyra ben: arbetsmarknadsmodellen som baseras på jämstarka parter som agerar huvudsakligen utan statlig inblandning; socialförsäkringar som omfattar alla och som försäkrar individens inkomster vid sjukdom, arbetslöshet och pension; ett skattesystem som möjliggör ett skatteuttag som kan finansiera de stora välfärdsambitionerna; välfärdstjänster som produceras och finansieras gemensamt och fördelas efter behov.
Dessa ben har regeringen målmedvetet attackerat. Efter regeringsskiftet 2006 angreps facket omedelbart genom en politisk skatt på fackmedlemskap. Det blev inte längre tillåtet att dra av kostnaden för medlemskap i fackförening. Man behöll dock avdragsrätten för företagarnas avgifter till sina organisationer. Senare inskränktes strejkrätten så att facket inte längre kan kräva svenska kollektivavtal för alla. A-kassan försämrades och blev väsentligt dyrare. Av tidigare heltidsarbetande arbetslösa får idag endast omkring var tionde ut 80 procent av tidigare inkomst. A-kassan är inte längre en inkomstförsäkring. Sjukförsäkringen inskränktes med nya stupstockar för långtidssjuka. Dödligt sjuka började avkrävas dödsdatum, svårt cancersjuka anmodades att arbeta. Samtidigt började välfärdens kärna ansättas – inte sedan krissaneringens djupaste år, 1997, har välfärden haft så få anställda per invånare som idag. Skatterna har sänkts med uppemot 150 miljarder kronor. Det är en större skattesänkning än den som Bo Lundgren utlovade inför valet 2002. Det är pengar som blivit över, nu när arbetslöshet och sjukdom betyder fattigdom och när besparingar i skolan och sjukvården tillhör vardagen.
De utlovade effekter har uteblivit. Jämfört med 2006 är arbetslösheten högre, sysselsättningsgraden är lägre, skolan är en katastrof och klyftorna skenar.
”Reinfeldt-koden” bör läsas av alla. För när man ser denna politiska helhet, så inser man följande: Vi har en regering som talar falskt när den säger en sak och gör en annan. Vi har en regering som avskaffat vår trygghet – arbetslöshet och långvarig sjukdom innebär nuförtiden fattigdom. Vi har en regering som inte bryr sig ett smack om de människor som den dömer till fattigdom. Vi har en regering som inte bör få förnyat förtroende. Ty den vill vanligt folk illa.