När jag tänker tillbaka på 2014 års valvaka i SVT är mitt starkaste minne Fredrik Reinfeldts ansiktsuttryck. Han bestämde sig för att avgå redan under vakan, och när han sedan kom till SVT:s studio tillsammans med Alliansens övriga partiledare såg han faktiskt inte ledsen ut.
Genom tv-rutan verkade han faktiskt snarare glad eller lättad, och det var ett intryck som snarast förstärktes av att han med ett leende viftade bort frågor med svaret att de var upp till hans efterträdare att besvara.
Kanske var mitt intryck genom tv-rutan felaktigt, men det skulle faktiskt inte förvåna om den moderate statsministern kände en viss lättnad över att få kliva av tåget där och då.
Han hade ju genomfört sitt politiska projekt – lanserat de nya moderaterna, skurit i skatteintäkterna med sina jobbskatteavdrag och kvävt delar av den svenska modellen i en enda lång björnkram.
Större delen av förändringarna hade dessutom skett redan under hans första mandatperiod – den senare halvan av alliansregeringen hade i stället präglats av förvaltande, av diskussioner om krona för krona och av ett svagt och opålitligt regeringsunderlag.
Det var upp till hans efterträdare att besvara frågorna. Den efterträdaren heter Anna Kinberg Batra, och har varit på plats ganska länge nu. Men den som undrar vad hennes politiska projekt egentligen är, vad hon vill åstadkomma med moderaterna, med borgerligheten och med Sverige väntar fortfarande på ett svar.
I sitt tal i Almedalen i år tog Kinberg Batra upp det faktum att det är möjligt för en stor familj att få upp till 30 000 kronor i bidrag. Hon tycktes mena att det var detta som var fel på Sverige.
Och visst, det är fint att höra att det finns någon på det moderata kansliet som kan räkna innantill. Att bidragen är beroende på så många olika omständigheter att det i praktiken är omöjligt att nå en sådan nivå, och att Moderaterna var mindre intresserade av det, är faktiskt en annan femma. Man får hårdvinkla om man är i opposition.
Men det som är oroande är faktiskt inte bara att Kinberg Batra tycks glömma att hennes regeringsalternativ haft åtta år på sig att forma landet efter eget tycke och att de ändå inte gjorde någonting åt saken.
Att gnälla på ”bidragssamhället” som om vi kom från en lång period av socialdemokratiskt regeringsinnehav är inte bara verklighetsfrämmande – det luktar rätt mycket av gammal och inte särskilt fräsch borgerlig skåpmat. Och det lär knappast inspirera en generation ungdomar att gå med i MUF eller ställa sig på de blå barrikaderna.
Än värre är att moderaterna inte tycks ha avancerat en tum från den plats de stod på vid valet 2006. Det är precis samma retorik, samma förslag och samma utnötta retorik om arbetslinjen mot bidragslinjen som det var då.
Det är redan grundligt utprövat, och möttes av ett entydigt underkännande från väljarna i valet 2014. Trots det försöker de pracka på landet mer av samma vara. Det är varken särskilt trovärdigt eller hållbart.
För att det politiska livet i Sverige ska fungera och vara vitalt krävs det inte bara en stark och handlingskraftig regering. Det krävs också en opposition som är på tårna, som är redo att ta över och som vill erbjuda ett alternativt politiskt projekt.
Därför har Moderaterna och Anna Kinberg Batra ett ansvar, inte bara inför det egna partiet och för den svenska borgerligheten utan för hela det politiska livet, att driva ett eget politiskt projekt. Det är ett ansvar de hittills mest verkar försöka smita ifrån.