Vem ska må bra?

Piteå2009-04-24 06:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Livet i Piteå. Livet i Göteborg. Men nu hette dramaserien i SVT Livet i Fagervik. Den var beställd som "feel good"-serie. Jag gillade den. Men när jag tittar närmare på olika scener och roller så mår jag inte lika bra. Det har jag gjort i dag, tillsammans med ett 30-tal personer med olika utgångspunkter, bland annat personer med funktionsnedsättningar, hbt-personer, afrosvenskar och kvinnor.
Vad ser man då? Då märker man att "feel good" ofta är synonymt med stereotypa skildringar av människor. Inte rakt igenom men en stor portion av innehållet bygger på att vi kan känna igen oss i olika stereotypa föreställningar om hur människor är.

En bra analysövning för den vanliga tv-tittaren är att ta cirka två minuter ur exempelvis en dramaserie och ställa sig frågorna: Vilka personer finns med i scenen? Vad får vi veta om hur de är? Känner vi igen oss? Varför? Varför inte? Är igenkänning ett kriterium för god television? kan man fråga sig vidare.
Vad är det spännande med att ständigt känna igen sig? Ska tv-drama vara en bekräftelse? Terapi? Eller ska tv kunna utmana konventioner, vara progressiv - och fantasieggande? Eller vill vi som tv-tittare bli serverade det kreatörerna tror att vi blir bekräftade som?

Drama. Det är påhitt, fiktion. Fantasi. Ändå är det påfallande likt icke-fantasi. Vi ska känna igen oss. Och det gör vi - till viss del. De projektanställda kreatörerna på SVT, fick vi veta, är en ganska homogen grupp. Det är trevliga, socialt smidiga personer ur medelklassen som bor i Stockholmsområdet, ofta inom tullarna. Jag vill inte underkänna dem - naturligtvis kan de som kreatörer vara kreativa nog att föreställa sig olika världar och verkligheter - men hur ofta har de mandat att göra det?
Jag undrar hur demokrativärdet förvaltas på SVT. En kreatör berättade att så fort han tänker att en person med till exempel funktionsnedsättningar ska ingå i rollbesättningen så låser det sig. Han fixerar sig vid FUNKTIONSNEDSÄTTNING och har svårt att se människan. LESBISK likaså. Det måste förklaras varför dessa personer finns med - som om de inte var en del av samhället med ett eget existensberättigande.

I tisdags var jag på den första rikskonferensen om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar. Det är i sista minuten. Nästa år, 2010, ska Sverige vara anpassat för fler människor. Det är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle att dess invånare kan vara delaktiga på alla områden.
Det var en fin konferens. Idel experter och regeringsföreträdare. De är engagerade, de har mål och visioner. Konferensen hölls på mässan Leva & Fungera i Göteborg, en återkommande tredagars mässa i Göteborg. Ett fåtal journalister var ackrediterade - de flesta från fackpress.

Frapperande nog var personer med funktionsnedsättningar närmast exkluderade i denna expertskara. Visserligen är tillgänglighet en demokratifråga som berör alla medborgare - men varför inte låta människor med erfarenhet av otillgänglighet komma till tals?
En eloge dock till regeringen. Målet om enkelt avhjälpta hinder beslutade riksdagen om år 2000. De socialdemokratiska regeringarna fram till 2006 uträttade inte mycket. Nu har alliansen avsatt medel och tagit fram en strategi för att nå så långt som möjligt till slutet av 2010. Här kan man bara säga till det rödgröna blocket - låt er inspireras och tänk vidare. Större delen av befolkningen är inte en standardperson - det vill säga en vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning. Majoriteten alltså.

Läs mer om