Vem är du, Per Centil Hundra?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vanligtvis när den här typen av välfärdklyftor studeras, brukar befolkningen delas in i tiondelar, centiler, där den "översta decilen" är den rikaste, medan de med lägst inkomst kallas för "nedre decilen". Det räcker långt. Men analysinstrumentet kan bli ännu mer precist, befolkningen kan delas in i hundradelar. Då blir den rikaste gruppen den översta hundradelen - det som den socialdemokratiska rapporten kallar för "percentil 100".
Vilka är då dessa figurer som tjänar mest? Vi kan några av namnen från tidningarnas listor över landets rikaste.
Melker Schörling. Stefan Persson. Fredrik Lundberg. Carl-Henrik Swanberg, etcetera.
Frågan när dessa listor publiceras är: Hur fan kan de ha så mycket pengar? Och vad gör de av stålarna? Stoppar dem i madrassen? Köper årgångsviner? Sitter som farbror Joakim och räknar dem?
Men vi ska inte klaga. Det finns nämligen listor på dem som betalar mest skatt också. Stefan Persson, som leder H&M-imperiet, pröjsar runt 500 miljoner i skatt. Vilket räcker till att driva några skolor. Staffan Rasjö pröjsade 141 miljoner. Och Melker Schörling 41 miljoner.
Den socialdemokratiska rapporten visar att inkomster från kapital blir allt viktigare för de allra rikaste. Förvisso finns det många som drar in en god inkomst när de "cashar in" och säljer sitt hus. Men det är knappast värt att orda om, villaägaren är lite som bönderna förr i världen, de lever fattigt men dör rikt ...
Det intressanta är istället att kapitalinkomsterna blivit så viktiga. Man kan fråga sig varför? Är det ett resultat av att höga inkomstskatter förändrat beteendet? Är det en återspegling av att direktörerna tagit makten över företagen och sett till att skaffa sig en rejäl slant på banken? Är det så här "den nya ekonomin" kommer att se ut?
I den socialdemokratiska retoriken är det ofta "klyftor" som står i centrum för samhällskritiken. Men som Joakim Palme påpekade på det seminarium som partiet anordnade om rapporten är det lite fel att tala om "klyftor" när man egentligen menar "ojämlikhet".
"Klyftor" innebär ju att det är omöjligt att ta sig från en punkt till en annan. En ravin skiljer punkterna åt. Det innebär att samhällsutvecklingen inte tillåter att de sämst ställda får det lite bättre. Men av allt att döma fungerar fortfarande den svenska välfärdsordningen så, att många kan ta sig från socialbidrag och utanförskap till arbete och innanförskap.
Ojämlikhet innebär därför att det finns skillnader mellan samhällsgrupper, men att dessa går att förändra. Frågan är om det inte är där som socialdemokratin borde lägga in stöten. Se till att medborgarna har möjlighet att förändra sin tillvaro - genom utbildning, praktik, arbetsträning, rehabilitering eller vad det nu kan vara.
Men visst är det intressant att veta vem som är Per Centil Hundra. Om vederbörande fått sin position genom ärligt spel. Om det varit en utveckling vi alla tjänat på. Om positionen ärvts eller arbetats fram.
Framförallt bör vi fråga oss om de som dragit ifrån i inkomstligan också borde dra härifrån, till utlandet, så att klyftorna minskar? Eller om vi snarare borde försöka förmå de som dragit härifrån att komma hem igen.Fast klyftorna då ökar. Värt för socialdemokratiska låginkomstutredare att fundera över.