Den senaste tiden har det kommit flera positiva rapporter om tillståndet i svensk ekonomi. Ett exempel är internationella kreditinstitutet Moodys som ger Sverige det högsta betyget AAA. Moodys pekar på en förväntad stark tillväxt under 2016, Sveriges robusta och transparenta institutioner samt att landet håller sina skuldnivåer klart under vad som krävs enligt EU-reglerna.
Det är en krass bedömning av läget i Sverige år 2016. Moodys har inga skäl att överdriva åt något håll. Det gör att det även är svårt att ta Ulf Kristersson, Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson, på allvar. Kristersson snackar högljutt om att ”regeringen håller på att tappa greppet om de offentliga finanserna” och ”en utförsbacke”. Men i skenet av Moodys bedömning framstår hans uttalanden bara som simpelt oppositionsgnäll och partipolitiska överdrifter.
Moodys är, för övrigt, inte den enda institution som gör en optimistisk bedömning. Konjunkturinstitutet, Nordea och Danske Bank hör också till dem som spår god tillväxt i svensk ekonomi. Det betyder inte att finansminister Magdalena Andersson (S) nu kan dra på sig spenderbyxorna och lova allt till alla. Men det finns definitivt utrymme för att göra satsningar på eftersatta samhällsområden – icke minst välfärdssektorn.
Tio miljarder kronor extra till landets kommuner och landsting, som nu aviseras, undergräver inte samhällsekonomin. Högre kvalitet i skolor och sjukvård, den sociala infrastrukturen, medverkar tvärtom till en långsiktigt positiv utveckling och ett bra företagsklimatet i riket. Det är inget framgångsrecept att hålla den offentliga sektorn på svältdiet.
Glädjande är även att den goda ekonomiska tillväxten gör avtryck på arbetsmarknaden. Sysselsättningen spås öka under de kommande åren.
Men det finns orosmoln. Eftersom befolkningen samtidigt växer kommer arbetslösheten att sjunka alltför långsamt. Enligt finansdepartementets beräkningar kommer arbetslösheten fortfarande att ligga på 6,4 procent år 2018.
Det är ett klart framsteg jämfört med Reinfeldt-åren. Men det är fortfarande arbetslöshetstal som ingen socialdemokrat kan känna sig nöjd med. Därför måste finansminister Magdalena Andersson och hennes rödgröna regeringskamrater vässa jobb- och integrationspolitiken ytterligare i höstbudgeten.
Det krävs mer för att nå regeringens mål om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Det räcker inte med investeringar och generella insatser för att förbättra klimatet för jobb och företagande. Det krävs extraordinära insatser för de grupper som har det särskilt svårt på den vanliga arbetsmarknaden.
Till exempel borde regeringen göra verklighet av FunkA-utredningens förslag om en ordentlig höjning av lönebidragstaket. Det vore en smart och effektiv åtgärd för att minska arbetslösheten bland alla funktionshindrade som har svårt att få jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Vidare krävs större satsningar på beredskapsjobb och liknande lösningar för nyanlända som riskerar att passiviseras och hamna i sysslolöshet.
Den klassiska arbetsmarknadspolitiska linjen måste prägla även det nya Sverige. Aktiva sysselsättningsåtgärder, som gör att människor får in en fot i arbetslivet och blir delaktiga i samhällsbygget, är bättre än att bara betala ut kontantstöd. Det är lika allvarligt att hamna utanför oavsett om det handlar om människor som är födda i Syrien eller Simrishamn.