De senaste månaderna har borgerliga debattörer och ledarskribenter drivit, som Aftonbladets politiske redaktör Karin Petterssons uttrycker sig, en ”kampanj” om volymer och kostnader i flyktingmottagandet, vars syfte inte kan tolkas på annat sätt än ”att människor som i dag får stanna i Sverige inte borde få göra det”. Lägg till detta att borgerliga politiker börjat göra upp med Sverigedemokraterna och att borgerliga debattörer vill ”bjuda in” Sverigedemokraterna i olika sammanhang, så blir motivet tydligt. Borgerligheten har, såsom jag påpekade i min förra ledare, insett att med Sverigedemokraternas nya maktställning följer ett nytt politiskt läge. Sverige har historiskt haft en progressiv majoritet, men med en brun kil inslagen mellan blått och rött följer att det nu finns en liberalkonservativ majoritet i riksdagen och i många kommuner. Denna nya politiska axel kan göra det möjligt för den samlade högern, inklusive Sverigedemokraterna, att bryta ned vad som finns kvar av den svenska modellen. Därav det plötsliga borgerliga intresset för flyktingfrågan. Den är nyckeln till borgerlig dominans.
Men hela diskussionen om ”volymer” måste synas i sömmarna och den måste tas ned på jorden. Vad är en ”volym”? Svaret är att det är en massa enskilda människor som är på flykt för att rädda sina liv. Ur ett moraliskt perspektiv är saken mycket enkel: den som har turen att födas i ett land i fred, har ingen som helst moralisk rätt att neka fristad till dem som råkar födas i ett land i krig. Tvärtom är det en moralisk skyldighet att ge fristad åt dem som flyr. Alla världsreligioner lär ut detta, liksom alla moralfilosofiska skolor som är något att ha.
Vi bor alla på samma jord. Ett liv där är lika mycket värt som ett liv här. Det handlar om människor som känner precis som du och jag. De har rätt till liv och värdighet, precis som du och jag. Deras barn har samma drömmar om livet som våra barn. Skillnaden är att de råkade födas i ett land i krig medan jag, liksom mina barn, råkade födas i ett land i fred.
De som talar om ”volymer” gör det i syftet att distanserar sig själv och läsaren från människor av kött och blod; i syftet att avhumaniserar de enskilda människorna. Det är ett debattknep. Moraliska förpliktelser har vi nämligen gentemot andra människor, inte gentemot någon oidentifierad ”volym”.
Men Sverige tar redan så stort ansvar, utropar upprörd tidningsläsare. Det är både sant och falskt.
Jämfört med många andra länder i Europa tar Sverige ett stort ansvar, men jämför vi med fattiga länder i Afrika, Mellanöstern och Asien tar vi ett mycket ringa ansvar. Libanon är det land i världen som tar det största ansvaret för den syriska flyktingkatastrofen. Mer än en miljon har flytt dit. Nu försöker landet stänga gränsen. FN vädjar om att låta den förbli öppen. Men vad som inte sägs är att den svenska gränsen till Syrien har varit stängd under hela kriget. Det är så EU och Sverige agerar. Visumplikt införs alltid mot länder varifrån människor flyr. Den som försöker fly kommer inte ens på planet. Syftet är uttryckligen att stoppa flyktingar och tvinga dem att antingen stanna kvar eller fly till länder som Libanon. Därmed stängs de legala vägarna – och de flyktingar som ändå vill och har möjlighet att ta sig till Europa blir hänvisade till flyktingsmugglarna. Endast 2 procent av de som flytt Syrien har, enligt en rapport från Norges flyktingråd från förra veckan, fått flyktingstatus i länder utanför närregionen.
Enligt den liberala tankesmedjan Fores platsade av Europas länder endast Tyskland på tio-topp-listan 2012 över länder där flest flyktingar uppehöll sig. Övriga på listan var länder som Tchad, Pakistan, Etiopien och Kenya, utfattiga länder utan resurser att ta emot flyktingar. När man justerar flyktingmottagandet per land efter inkomstnivå, platsade inget europeiskt land på tio-i-topplistan. Faktum är att inget rikt land överhuvudtaget fanns med bland de tjugofem länder som, justerat för inkomstnivå, tog mest ansvar för flyktingar. Det är alltså inte så att Sverige och Europa tar sin del av ansvaret för världens flyktingar. Det är fattiga länder som tar den största delen av ansvaret. Åtta av tio flyktingar uppehåller sig i fattiga länder.
Detta ger perspektiv på diskussionen om hur övriga EU-länder ska förmås ta större ansvar. Premissen är att vi i Sverige ska förmå EU att ta en del av Sveriges ansvar. Men diskussionen borde inte handla om hur flyktingar som lyckas ta sig förbi EU:s gränser ska omfördelas inom EU, utan om hur EU kan ta en del av det ansvar som vi idag överlämpar på länder som Libanon, Tchad och Kenya.
En del läsare har
säkert en annan uppfattning. Men de måste, liksom jag, svara på frågan: vart ska världens flyktingar ta vägen?