Vårt behov av Hosianna
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men varför skulle det inte kunna funka bra mellan Obama och Clinton, när det tycks gå friktionsfritt mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt som heller inte precis alltid varit de såtaste vänner? Möjligen underlättar det att Bildt mest är ute och reser, men det hör inte hit.
Faktum är att politiskt handlag ofta avslöjar sig just i förmågan att lägga gammalt groll åt sidan och locka över motståndare till den egna fållan.
- Bättre ha honom inne i mitt tält och pissa ut än att han ska stå utanför och pissa in, som en av Obamas företrädare i Vita huset lär ha sagt i ett liknande fall.
Det klassiska svenska exemplet är Per Albins regeringsbildning efter den socialdemokratiska valsegern 1932, då han utsåg Arthur Engberg till ecklesiastikminister.
Just de två hade länge hört till motsatta läger inom partiet. Som chefredaktör för Social-Demokraten hade Engberg rentav hindrat Per Albin från att skriva där. Partiordföranden fick bara i nödfall citeras och för att få sina egna artiklar tryckta fick han vända sig till Ny Tid i Göteborg i stället.
Sånt borde ha varit svårt både att glömma och förlåta, tycker man. Självaste gamle kungen, Gustaf V, lär ha haft synpunkter i ärendet.
- Den där Engberg, honom gillar jag inget vidare och det gör nog inte du heller, ska han ha sagt till sin tillträdande statsminister.
Men Per Albin gjorde förstås som han ville. Strök ett streck över det som varit och fick sen i Engberg en, inte bara klassiskt bildad utan också mycket lojal ecklesiastikminister.
Mona Sahlin har säkert något att lära av detta när det blir dags för henne att bilda regering.
Men nu stundar juletider och då är det lätt hänt att både finanskris, klimathot och mer närliggande politiska frågetecken dränks i adventsmusik och glöggdoft.
Redan i morgon förmiddag kommer en betydande del av valmanskåren att trängas i landets kyrkor. Kristna och hedningar om vartannat, i en salig blandning.
Själv kom jag mig aldrig för att gå ur kyrkan när jag var mest motiverad för det. Och nu har jag snarare kommit till motsatt övertygelse.
Att vår före detta statskyrka rymmer kvinnoprästmotstånd och andra oarter är ingen hemlighet, men det behöver en enkel pappersmedlem inte känna sig alltför medskyldig till. Dessbättre står ju kyrkan även för andra värden som den i vår materialistiska och allt bullrigare tid snart är ensam om.
Det är till exempel alldeles utmärkt att kyrkan nu kastar sig in i klimatdebatten.
Fast för egen del är jag faktiskt fullt nöjd med att den tillhandahåller lokaler för ro och tystnad och vacker musik ibland.
En sån kyrka är jag gärna med och betalar till, även utan hopp om personlig frälsning.
Man behöver ju knappast bekänna sig till någon personlig Gud för att längta efter andakt ibland. Och om adventsträngseln i morgon visar något så är det väl att vårt behov av "Hosianna" är större än vi tror.