Vårt ansvar för Bollnäs
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Så kom nya tider, folk flyttade, tågen slutade stanna, fabriker lades ner, skolan stängde och butikerna upphörde. Till slut fanns inte ens bensinmacken kvar.
Om detta skriver fotografen Jens Azur - som på uppdrag av Lantbrukarnas riksförbund givit ut en maffig samling om fem olika bokhäften som alla diskuterar samhällsutvecklingen - det är fantastiska bilder och en civilisationskritisk text som väcker många tankar.
Jens Azur tar det vanliga greppet från dagens gröna samhällskritiker. Han konstaterar att det inte var bättre förr, men att det blivit sämre. Det är fyllt av pekpinnar och antydan om att alla som känner sig lyckliga borde skämmas.
En av de intressantaste bokhäftena heter Suécia och handlar om hur småorterna försvinner och samhället urbaniseras. Azur tar Bollnäs som symbolisk utgångspunkt för det Sverige som fordom fanns, när vi hade en tv-kanal och bodde i en överblickbar folkhemsidyll.
Azur menar exempelvis att när folk flyttade iväg från den lilla orten blev de samtidigt ensamma. I jämförelse med livet i den lilla byn är staden fylld av anonymitet och isolation.
Han blir inte så precis i någon av sina texter utan resonemanget svävar som en örn över gnällträskets nostalgiska hemlängtan.
Alla som bott i ett litet samhälle känner igen sig. Det är på en gång en förskräcklig rysning över småaktigheten som följer av att aldrig varit bortom 70-skylten, men samtidigt en längtan till gemenskapen som ligger i att tillhöra samma stam.
I en by håller folk samman. Mot de andra byarna. Men när byn håller reda på alla, vet de vems farfar som sköt sig och vems mamma som smygsuper. Du betraktas inte som en individ, utan bär dina anförvanters öde på dina axlar. Den nära sociala kontrollen gör dig synlig, så synlig att dina klasskamrater vet vem som bolat med din storasyster.
Azur tar inte steget fullt ut och problematiserar den typ av bygemenskap som Bollnäs och liknande orter står för. Han väjer för sanningen - nämligen att folk oftast flyttar därför att de vill bort från den kvävande instängdheten. De vill ha luft. De vill skaka av sig omvärldens fördomar.
Det blir extra tydligt när Azurs text om Bollnäs illustreras av bilder på denna gudsförgätna hälsingska plats om vintern. Bilder som får det att kväljas för alla som tillbringat en vinter i ett litet samhälle. Det är bilder som får oss som hatar snö att vilja dra en atombomb över hela skiten, efter att ha evakuerat fångarna med ett tåg mot friheten.
Folk som jag visat bilderna hånskrattar åt eländet. Så frågan är vad Azur egentligen vill med sitt häfte.
Han säger att vi alla har ansvar för Bollnäs. Vad det nu innebär.
Sanningen är att för 150 år sedan var Bollnäs ingenting mer än en kyrka och några kåkar. Så kom en amerikaåtervändare som utnyttjade dåtidens avregleringar, köpte mark och investerade i framtida expansion. När järnvägen sedan kom var Bollnäs plötsligt på fötter.
Om nu Bollnäs är på väg att sjunka tillbaka till tiden innan järnvägen, so what?
Kanske är vårt ansvar för Bollnäs att vi får andra delar av Sverige att expandera så att folk kan flytta därifrån, till nya nejder som längtar efter människors framtidstro. Om det är Piteå, Strängnäs, Söderhamn eller Würzburg spelar ingen större roll.