Den 21 oktober är det meningen att LO:s representantskap ska fastställa vilka krav LO-förbunden ska driva gemensamt i avtalsrörelsen 2016.
Diskussionen om hur kraven ska se ut pågår nu som bäst – både inom och mellan LO-förbunden.
Det är en viktig tid för fackföreningsrörelsen, men också för Sverige, arbetsmarknaden och samhällsekonomin.
Det handlar om löneavtalen för tre miljoner löntagare som ska förhandlas under kommande år.
Utfallet av dessa förhandlingar får stor betydelse – för jobb, inflation, köpkraft och svensk konkurrenskraft.
LO-ledningen arbetar för att de för 14 medlemsförbunden ska hålla ihop och samordna sina krav.
Den vill inte ha en återgång till 1980-talets huggsexor, när alla beskrev sig som lågavlönade alternativt felavlönade och lönekraven pumpades upp till himlens höjder.
Det var ingen bra tid för svensk ekonomi eller löntagarna. Avtalsrörelserna gav visserligen höga nominella lönelyft, men reallönerna sjönk eftersom inflationen och kostnaderna drevs upp.
Samtidigt tappade Sverige konkurrenskraft mot omvärlden (och därmed jobb), när lönekostnadsökningarna var betydligt högre och snabbare än i de viktigaste konkurrentländerna.
Det var först i mitten av 1990-talet som det återigen blev ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Fack och arbetsgivare nyktrade till och insåg att det krävdes en bättre samordning för att undvika fortsatt lönekaos.
1997 drev Metall och övriga fack inom industrin fram det historiska industriavtalet som blev normgivande för hela arbetsmarknaden. Det blev en återgång till en mer måttfull lönebildning.
Det är en läxa även för framtiden. Sverige har inga skäl att överge en lönepolitik som gagnar både löntagarna, företagen och samhället.
Men den stora frågan är hur det går med samordningen inför 2016. Till exempel har Kommunalarbetareförbundet – på goda grunder – argumenterat för att landets 140 000 undersköterskor borde få ett utrymme för löneökningar utöver det märke som industrin sätter.
”Det är fullständigt avgörande för att Kommunala ska kunna vara en del av LO-samordningen”, skrev Annelie Nordström och Lenita Granlund, ordförande respektive avtalssekreterare i Kommunal, i en debattartikel i Dagens Nyheter 14 september.
Men kommunalarnas krav borde vara förenliga med samordningen inom LO.
Så sent som i våras enades samtliga LO-förbund om ett antal mål som de gemensamt ska sträva mot i avtalsrörelserna fram till år 2028.
Ett av dessa mål är att halvera löneklyftan mellan manligt och kvinnligt dominerade yrken. Dit hör rimligtvis undersköterskorna.
En undersköterska tjänar i snitt 23 200 kronor i månaden vid heltid. Det är 2800 kronor mindre än en verkstadsarbetare, trots att de har lika lång utbildning.
Som Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, påpekar i en intervju med tidningen Arbetet finns det även metoder för att motverka könsorättvisorna.
”Det ena är att peka ut vissa grupper som prioriterade, så som Kommunal nu gör. Det andra är att konstruera avtalskraven så att kvinnodominerade yrken får relativt sett större lönelyft. Till exempel med kvinnopotter, som LO tillämpade 2007, eller med ett krontalspåslag för alla med lön under en viss nivå, som vi gjorde 2013”, säger Johansson.
Med andra ord: Det borde finnas förutsättningar för LO-förbunden att komma överens 21 oktober.
Alltför många har alltför mycket att förlora på att den nuvarande stabiliteten på arbetsmarknaden ersätts med ett oordnat lönerace.