Under 2015 inrättade den rödgröna regeringen ett arbetsmarknadspolitiskt program med så kallade extratjänster.
Det handlar om subventionerade jobb för människor som är långtidsarbetslösa och har svårt att få plats på den vanliga arbetsmarknaden.
Sakta men säkert har extratjänsterna blivit en väg in på arbetsmarknaden för allt fler.
Under 2017 var det 11 000 arbetslösa som fick extratjänster.
Ungefär hälften av jobben har gått till utrikesfödda och nyanlända, andra hälften till personer som av andra skäl har en tuff situation på arbetsmarknaden.
För det mesta handlar det om sysselsättning hos statliga myndigheter eller inom sjukvård, skola, äldre- och barnomsorg. Men det kan även vara jobb i kulturlivet eller den ideella sektorn.
Bara fantasin sätter gränser för vad som är möjligt.
Idrottsklubbar kan anställa någon som hjälper till med skötseln av fotbolls- och ishockeyplaner. Handikapporganisationer kan ta in personer som jobbar med medlemsregister och andra administrativa uppgifter.
Järfälla kommun är ett bra exempel. Extratjänsterna finns i den kommunala verksamheten men också på en syateljé som gör väskor som sedan säljs av Röda Korset och i en grupp som arbetar med växtbeskärning och miljöskötsel.
Mikael Sjöberg, chef för Arbetsförmedlingen, är glad att kunna erbjuda ett alternativ för grupper som befinner sig långt från arbetsmarknaden och riskerar att bli permanent utslagna.
Han ser dessutom goda möjligheter att uppnå målet om 20 000 extratjänster till 2020.
”Det är en såpass bra insats att vi kommer att nå målet”, säger Mikael Sjöberg till SVT.
Alla är dock inte nöjda.
I ett Twitterinlägg menar Martin Ådahl, Centerpartiets chefsekonom, att det är ”heltokigt” att framställa extratjänsterna som en succé.
”Extratjänsterna måste inte utvecklas. De måste bort”, skriver detta borgerliga finansministerämne.
Det är ett uttalande som tyder på att det är illa ställt med verklighetsförankringen hos C-topparna.
Extratjänsterna riktar sig till människor som har svårt att få jobb på den ordinarie arbetsmarknaden och som behöver hjälp och stöd för att överhuvudtaget få in en fot i arbetslivet.
Det står ingen hord av arbetsgivare utanför de lokala arbetsförmedlingarna för att anställa dem som har en historia av långvarig arbetslöshet. Alternativet till extratjänsterna blir i de flesta fall ny arbetslöshet.
Marknaden fixar inte jobb åt alla.
Det måste rimligen ses som bättre att dessa människor får en subventionerad anställning inom barn- och äldreomsorgen än att de går arbetslösa och förvandlas till passiva bidragsmottagare.
För många arbetslösa kan ju denna arbetslivserfarenhet dessutom bli början på vägen till ett ”riktigt jobb” som undersköterska, barnskötare eller elevassistent.
Martin Ådahl borde för övrigt ha lärt av den borgerliga regeringsperioden 2006-2014.
En av förklaringarna till att alliansen misslyckades med att hantera utanförskapet var nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken.
Före regeringsskiftet 2006 hade Arbetsförmedlingen en hyfsat stor verktygslåda för de utsatta grupperna på arbetsmarknaden,
Den rymde instrument som plusjobb, friårsvikariat, utbildningsvikariat, Datortek, gröna jobb och liknande. Men under alliansregeringen tömdes denna verktygslåda på både kvalitet och kvantitet.
Arbetsförmedlingen fick sämre möjligheter att ge stöd och hjälp till dem som verkligen behöver det.
Nu är Martin Ådahl och Centerpartiet inne på samma spår igen – och konsekvenserna av en sådan politik skulle bli lika allvarliga som 2006-2014.
De som redan har det svårt på arbetsmarknaden kommer att få det ännu tuffare. Därför finns skäl att varna för vad ett regeringsskifte i höst kan innebära för jobbpolitiken.