I 25 år statens roll bit för bit trängts tillbaka. Det har gällt i Sverige och det har gällt i hela västvärlden. På snart sagt alla områden har marknadens roll ökat och statens minskat. Radio och TV, skola och barnomsorg, sjukvård, taxi, el och telefoni, på olika områden och på olika sätt är detta ett dominerande mönster. På många områden är detta en fantastisk utveckling. Den tekniska utvecklingen, inte politiken, har till exempel gjort att det gamla telefonmonopolet försvunnit och ingen sörjer det.
På andra områden är det mer diskutabelt om utvecklingen inneburit framsteg eller motsatsen. De som blivit sittande på spåret i låsta tåg i många timmar - i bastuvärme eller köldknäpp, utan mat eller ljus eller toaletter - för att alla ansvariga trodde att något annat företag hade ansvaret att undsätta dem har nog sin bild klar. Jag är benägen att hålla med dem, detta blev inte bra.
Men det handlar inte bara om privatisering av ägande eller nya bolagsstrukturer, som ju ofta handlar om att stärka konkurrensen. Det gäller också sättet att organisera sådana privata verksamheter som arbetar under olika sorters monopol. Även där har stora förändringar skett.
Ett exempel är elnätet. Där råder ju ett monopol eftersom det inte går att ha flera parallella nät för att distribuera strömmen till husen. Förr ägdes de nästan bara av kommuner eller lokala föreningar som tog ut de kostnader som behövdes och drev näten utan vinstintresse. Nu ägs de mestadels av de tre jättarna Vattenfall, Eon och Fortum. Men eftersom det inte ens hos Svenskt Näringsliv eller Timbro går att låtsas som att det råder konkurrens krävs att staten reglerar priset fullt ut och i detalj. Och det gör staten. Nu har staten bestämt att de som äger näten får tjäna 3 miljarder kronor. Vinsten är garanterad och riskfri och dessutom inflationsskyddad. Privatiseringen och marknadslösningen har alltså inneburit att marknaden för eldistribution sitter i statens knä mer än någonsin tidigare. Och staten är generös med elkundernas pengar, för annars vill de privata inte vara med.
Ett annat aktuellt exempel gäller bankerna. Förut reglerade staten bankerna ner i minsta detalj, jag har själv arbetat med den gamla tidens helt orimliga detaljstyrning. Nu är det istället marknaden som i mycket högre grad styr hur mycket bankerna lånar ut och vilka räntor de tar. Men efter två bankkriser i Sverige på 20 år, och med så dåligt omdöme bland bankirerna att hela det globala systemet har säckat är alla i hela världen överens om att regleringarna måste skärpas radikalt. Så nu närmar vi oss också på bankområdet det som redan gäller på elmarknaden. Staten kommer att tvinga bankerna att hålla stora reserver i form av egna vinstmedel som buffert mot framtida omdömeslösheter. Det låter tufft, men det innebär att staten kommer att se till att vinsterna är stora nog och att ägarna måste garanteras höga vinster och lägre risker. Och redan dagens vinster är magnifika. Det är lönsamt att driva bankverksamhet i Sverige. Nordeas avkastning är till exempel 10 procentenheter högre än inflationen och fem gånger så hög som den riskfria räntan. Staten skapar regler som ser till att inga nya stygga uppstickare kommer in och stör, och säkerställer långsiktigt goda vinster. Och precis som när det gäller elnätet är det vanliga kunder som får betala. I statens knä är det varmt och skönt. Men det bär emot att kalla det marknad.