Maria Persson Löfgren, Moskva. Lotten Collin, Rio de Janeiro. Jenny Sanner Roosqvist, Norden och Baltikum. Några namn i raden på ett av journalistikens mest prestigefyllda och tuffa jobb – utrikeskorrespondent.
Av 17 korrespondenter på Sveriges Radio, SR, är åtta kvinnor. Men av de nio männen är några inte helt renodlade utan rapporterar om specifika ämnen som exempelvis kultur och ekonomi. På de tunga posterna i Washington och New York finns Inger Arenander och Agneta Furvik. På de riskfyllda uppdragen i Mellanöstern hörs Katja Magnusson och Cecilia Uddén.
Men betyder det något för innehållet? Nej, inte mycket. Vad som rapporteras handlar inte så mycket om biologiskt kön som om hur journalistiken är genuskodad. De ämnen som väljs ut som viktiga är ofta manstunga och traditionella. Jag tycker mig dock märka att radiokorrarna – kvinnor som män – använder sig av större mångfald i val av källor. Det känns inte så gubbigt längre men det skulle behöva mätas för att säkert våga påstå det.
Utrikes- och krigskorrespondent sågs förr som ett riktigt machojobb och har dominerats av män. Allmänt sett har män setts som trygga, säkra och pålitliga på riskfyllda uppdrag, med rapporter om en orolig värld. Samtidigt visar presshistorian att det funnits ganska gott om kvinnor på utlandsjobb – men med undantag för några kända exempel har de osynliggjorts. Fredrika Bremer och Barbro Alving – Bang – är ett par undantag. Faktum är att kvinnor tidigt arbetade med utlandsmaterial. De kom från så kallade fina familjer, var bildade och språkkunniga. Runt förra sekelskiftet hamnade de ofta på utrikesavdelningen just därför. Där skrev de c-notiser, översatta sammandrag av pikanta nyheter från utlandet. Men de gjorde även reportage i utomlands. En av dem var Ida Bäckman som i början av 1900-talet kallades specialist på revolutioner på grund av sina reportageresor i länder där det var politiskt oroligt och våldsamt.
Kvinnor på redaktionerna bidrog till att utveckla journalistiken. Det sociala reportaget var en kvinnoinnovation, liksom porträttintervjuer. Presskvinnorna förde också upp frågor om kvinnors villkor på tidningarnas dagordning på ett nytt sätt. Det kunde handla om arbete och rösträtt. Kvinnornas framryckning i journalistiken har gått i vågor, som i stort följt olika feministiska vågor. En viktig våg var under 1960- och 70-talen. Då gjorde kvinnorna på bland annat Aftonbladets redaktion uppror och protesterade mot bilden av kvinnor i tidningen men även mot hur kvinnor utsattes för negativ särbehandling på redaktionen.
I början av 1980-talet, när jag gick journalistutbildningen och började jobba var det förändringsarbete tidigare kvinnogenerationer i nyhetsvärlden gjort som bortblåst. Glömt. En våg av särartstänkande tog vid och det som framförallt dryftades var om kvinnor kunde tillföra något annorlunda, ”kvinnligt” i journalistiken. En del tidningar införde livsstilsmaterial som ansågs tilltala kvinnoläsare. När en försökte föra upp feministiska frågor på dagordningen sågs det med ointresse alternativt som ett särintresse. Under hand har nyhetsredaktioner då och då visat ett visst intresse för könsbalans i innehållet. Men jämställdhet som maktfråga är fortfarande underbevakad.
Åter till SR, som verkar uppfylla sin jämställdhetsplan, åtminstone när det gäller utrikeskorrar. Även om innehållet är långt ifrån feministiskt är det i hög grad genom kvinnors röster jag får min omvärldsrapportering. Känns tryggt. För inom ramen för vad traditionell journalistik är gör de ett jäkligt bra jobb.