Miljöpartiet vill så gärna ta steget från att vara ett stödparti till regeringen till att bli en partner i en kommande regering. Helst efter valet i höst. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och
Peter Eriksson har tillsammans med gjort klart att partiet vill ha ett större inflytande om vänsteralliansen skulle vinna valet. Dagens samverkansform har kommit till vägs ände, heter det.
Även efter frierierna till högeralliansen uppfattas miljöpartiet i praktisk politik som ett parti som står till vänster på högervänster-skalan. Smärre avsteg har förekommit, som kanske varit mer taktiska än allvarligt menade.
Alla minns vi överläggningarna med folkpartiet, centern och kristdemokraterna för att bilda regering efter valet 2002. Då var Peter Eriksson något övertaktisk, som vågmästare i riksdagen har partiet ändå skaffat sig stort inflytande över politiken. Regeringen Persson har under mandatperioden
inte klarat sig utan miljöpartiet, och har kanske därför haft överseende med vissa miljöpartistiska tuvhopp i högerriktning.
Inriktningen från miljöpartiets sida är självfallet att på sikt nå regeringstaburetter. Väl medvetna om att socialdemokraterna i dagens parlamentariska situation är så gott som helt beroende av miljöpartiets välvilja. Hur det blir efter den 17 september är svårare att sia om. Det politiska landskapet kan se helt annorlunda ut än dagens.
Miljöpartiet och socialdemokraterna skiljer sig dessutom åt i en rad viktiga frågor. Miljöpartiet vill se ett svenskt utträde ur EU. I utrikespolitiken, säkerhetspolitiken, arbetslagstiftningen och tillväxtfrågorna har partierna skiljaktiga meningar.
Miljöpartiet vill, trots samarbetet med socialdemokraterna, gärna självt framstå som ett parti som både kan samarbeta åt höger och vänster, utan blocktillhörighet. Förra språkröret Birger Schlaug, som fortfarande har visst inflytande, har kritiserat det allt närmare samarbetet med regeringen. Det finns skilda åsikter.
Problemet för miljöpartiet är att man kan uppfattas som oklara och opålitliga både på den borgerliga kanten som på den socialdemokratiska. Skicklig taktik och maktspel räcker inte alltid för att nå resultat. Även om de båda språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand var för sig är duktiga i dessa färdigheter
Mycket sker förstås för det massmediala galleriet och för att rycka upp den egna krympande väljaropinionen. I flera opinionsmätningar har partiet balanserat kring fyraprocentsspärren. Därför är det inte förvånande att miljöpartiet anstränger sig för att till varje pris synas och höras.
Då blandas också förslagen i valmanifestet. Här finns allt från smått populistiska förslag till mer verklighetsanknutna, men så ska det kanske vara ett valmanifest som ska försöka tända det egna partiet till de stordåd som säkert behövs för att miljöpartiet ska lyfta från det fyra-femprocentsparti man är idag. Förutsättningarna finns. Partiets kongresser brukar inte vara några under av enighet, så somt av det som nu presenterats kanske ser helt annorlunda ut om drygt en månad.