Allas rätt till en bra bostad till en rimlig kostnad måste vara grunden för bostadspolitiken. Idag byggs det, men ofta för dyrt.
Krafttag måste till för att återupprätta en social bostadspolitik värd namnet.
Allt fler har hamnat i kläm när bostaden allt mer förvandlats till en vara på en marknad i stället för en rättighet för alla. De resurssvaga hushållen har små chanser att får sin röst hörd i den nya tidens bostadspolitik.
Nyproduktionen bostäder är fortsatt otillräcklig även om det byggs allt mer. I våra storstadsområden är bostadsköerna stadigt växande. I ett hundratal av landets kommuner är det bostadsbrist.
Enligt Boverket bedöms behovet av nya bostäder fram till 2025 till omkring 600 000. Drygt 300 000 av dem måste byggas fram till 2020. Det innebär en genomsnittlig årlig produktionstakt på cirka 80 500 bostäder. Klarar vi det ?
Bostadsbyggandet har förvisso ökat de senste åren, men byggtakten har inte nått upp till de nivåer som krävs för att hålla jämna steg med beolkningsökningen och efterfrågan på bostäder. Dessutom blir de nya bostäderna dyra och stänger därmed ute många av dem som har strörst behov av en ny bostad.
Dagens skatteregler missgynnar dessutom byggandet av hyresrätter. De
flesta bedömare menade redan när de nya regelverket sjösattes att
detta som en följd också skulle minska byggandet av hyreslägenheter.
Med dagens facit i hand fick de rätt och det med råge.
Den förra alliansregeringens hade en förströdd bostadspolitik. Den var föga oroade för det minskade bostadsbyggandet. Och särskilt när det gällde billiga och bra bostäder. Inte minst med tanke på att 1990- talets ungdomsgeneration nu söker sig ut på bostadsmarknaden.
När marknaden allena får bestämma om våra bostäder får vi en utslagning av de resurssvaga hushållen. Dessutom ökar bostadssegregationen.
En bra bostad till en rimlig kostnad är en viktig och grundläggande rättvisefråga. Idag byggs det bostäder till en medelklass som även har råd att betala en hygglig slant för sitt boende.
Det borde istället byggas många fler billiga hyreslägenheter för nyaanlända, ungdomar och äldre. Nu minskar i stället byggandet av hyreslägenheter och har gjort så i flera år.
Anmärkningsvärt är hur den sociala bostadspolitiken trängts undan när de marknadsliberala idéerna över tid fått allt större genomslagskraft.
Hur vi bor, var vi bor och hur mycket det kostar att bo är viktigt för alla. Inte bara för en priviligerad grupp.
Det kan inte vara rimligt att många låginkomsthushåll idag måste använda mer än hälften av sin inkomst till att betala för boendet medan högavlönade får allt bättre bostadsförhållanden.
I spåren av de höga boendekostnaderna har bostadssegregationen därför ökat. Inte minst i storstäderna , där det är full lekstuga på bostadsmarknaden.
I allt fler bostadsområden har vi därför fått en koncentration av en välbeställd och köpkraftig medelklass. I andra samlas de som bivit
över: ensamstående med barn, arbetslösa och invandrare. Det är hög tid att återupprätta en rättvisare bostadspolitik.