Varför Alliansen bör hålla käften om FRA
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Partiledarnas tal däremot sjunker allt mer undan som en slags ritual, där de bedöms mer på grundval av fräschören i deras framträdanden än vad de faktiskt säger. Innehållet är inte så viktigt, utan mer formen för hur det framförs.
Det vi spanar efter här i Visby är inte minst hur Alliansen hanterar FRA-frågan. Man kan säga att egentligen borde inte FRA vara något större problem, om vi bara hade alla korten på bordet. Men man kan också säga tvärtom: Om vi hade alla korten så blev det ett mycket större problem.
Det är just detta som är Alliansens stora bekymmer. Hur de än gör i den här frågan så blir det fel. Och den vanliga lösningen när vi ställs inför en sådan målkonflikt är att undvika att ta ställning. Att avstå från att prata om rep i hängd mans hus.
Det Alliansen borde säga är ungefär så här: För att kunna hålla efter bovar och banditer måste staten spana på alla, även de som är hederliga. Det är därför Farbror Blå i sina rutinkontroller stoppar även livstidsnyktra Jehovas Vittnen och tvingar dem blåsa. Med den bilden framför oss skulle nog många acceptera FRA-lagen.
Vi vet att alla demokratiska samhällen tvingas till en kompromiss mellan medborgarnas rättigheter och statens behov av att med tvångsmakt upprätthålla ordningen. Vi har alla, som lever i ett samhälle med en stat, bytt en del av vår individuella frihet mot den trygghet som staten kan leverera i form av inre och yttre försvar. Men det Alliansen framför allt inte vill få oss att inse är följande: Sverige är involverad i ett lågfrekvent nätverkskrig där vi tillsammans med USA och de gamla kolonialländerna ska försöka sprida västerlandets ljus till infödingarna över hela världen.
Vi befinner oss efter nästan två hundra år i krig, bland annat i Afghanistan. Och det är inte en tillfällig nedkylande FN-insats vi sysslar med. Utan vi är en av aktörerna i kriget mot terrorismen, som detta fjärde världskrig kallas.
Samtidigt har den folkliga förankringen av krigsmakten börjat avvecklas. Värnplikten är i praktiken borta och antalet reservofficerare och hemvärnsgrupper minskar. Det avgörande för Sverige är inte längre samsyn med folket om krigsmaktens uppgifter, utan att komma överens med andra länder.
I krig brukar staten vara mer angelägen att ta reda på vad folk har för sig. Det lärde vi oss såväl under andra världskriget som Kalla krigets mest intensiva skeenden.
Kanske är det rätt av Alliansen att hålla käften om FRA ändå? Ur det här perspektivet har de kommit lindrigt undan. Att vi inte längre kan försvara Sverige utan förutsättningslöst skrider med Imperiet över kartan är definitivt ingen valvinnare. På Folk och försvars seminarium i Visby försökte ÖB förklara sitt uppdrag. Undertexten kunde tolkas så här: Den svenska krigsmakten har två uppdrag. Att försvara Sverige och att delta i internationella operationer. Att göra detta kostar skjortan, men politikerna vill inte ge pengar som täcker det uppdrag de beslutat om. I praktiken har svenska politiker beställt en försvarspolitik av krigsmakten som de inte vill betala för, därför att då skulle de tvingas prioritera i ekonomin och göra försvarsfrågan till en folklig angelägenhet. Vilket vare sig Alliansen eller socialdemokraterna önskar.
Frågan är om vi medborgare ska acceptera detta.