Hittills har äldrevården klarats hyggligt. Men allt eftersom arbetsplatser slimmats och allt färre får allt mer att göra mot äldres vardagstillvaro. De vanligaste klagomålen från äldreboende är att de inte bemöts på ett värdigt sätt, att de åsidosätts och inte lyssnas till.
Andelen pensionärer över 80 år närmar sig snabbt 500 000 personer.
Hela 80 procent av dem bor fortfarande hemma och klarar sig själva eller med stöd av hemtjänsten. Ändå är det oroande att allt fler vårdkrävande äldre inte får den omsorg de har rätt till.
Många kommuner kan inte heller kan inte erbjuda nödvändiga platser i olika former av specialboende för äldre. Det finns allt fler beslut om särskilt boende för äldre som kommunerna inte kunnat verkställa.
Det som skett är dessutom paradoxalt nog är att när antalet vårdbehövande äldre ökar har antalet utbildad personal minskat.
Äldrevården riskerar att bli en framtida krisbransch. Utbildad personal kommer att saknas, dels beroende på att allt färre söker sig till äldrevården, dels på att en stor grupp anställda inom vården står i tur att pensionera sig.
Rekrytering och utbildning av personal måste därför prioriteras. Redan är personalbristen det allvarligaste problemet inom äldrevården.
Alltför få händer har alldeles för mycket att göra. Ett förhållande som inte borde vara en nyhet för någon. Det krävs självfallet välutbildad personal för att hålla god kvalitet i åldringsvården, som i all vård, men att rekrytera till äldrevården har blivit allt svårare.
Många har avskräckts av de larmrapporter som visat att personalsituationen är otillräcklig, att den mänskliga kontakten kommer på undantag för ett evigt springande för att klara akuta arbetsuppgifter. Få tar idag ett låglönejobb utan utvecklingsmöjligheter, där man dessutom direkt riskerar att hamna i stress och utbrändhet. Något som inte är alltför ovanligt inom den kvinnodominerade äldrevården.
Äldreomsorgens problem är inte bara otillräckliga ekonomiska resurser och personalförsörjning. Det är också ett organisations-och ledningsproblem. Samarbetet mellan kommuner och landsting om äldrevården måste bli bättre. Det är alltid olyckligt när det finns två huvudmän för samma grupp människor.
När sjukvården gjort sitt akuta arbete krävs för många äldre ofta en lång period av rehabilitering och därmed en kvalitativt mycket bra hemtjänst. Det är kommunernas ansvar. Här brister det tyvärr.
Det är hög tid att lyssna på de anställda. De har insikterna och kunskaperna om vad som krävs för att vården ska fungera. Brist på förståelse och medkänsla från de politiska räknenissarnas sida spär på missnöjet och skapar i sin tur stress och vantrivsel.
Tyvärr ser vi fortfarande att många äldre par skiljs åt i äldreomsorgen, trots att de vill leva tillsammans. I farans riktning ligger att vi kan få se mycket mer av sådant i en framtid.