Vården litar till kärleken
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
För sju år sedan gick det sakta upp för Lena att Lennart höll på att bli dement. Han blev allt sämre och för ett år sedan råkade han dessutom ut för en ryggskada, så svår att han inte kunde stiga ur sängen. Det var så självklart för Lena att hon skulle ta ansvar för honom, de är ju gifta i nöd och lust. Och Lennart blev deprimerad av att vara på ett vårdcenter. Hon vill att han, utifrån sin kapacitet, ska få njuta av det gemensamma hemmet.
Jag träffade dem nyligen och inser hur vård-Sverige förlitar sig på kärleken. Omkring 650 000 personer beräknas vårda och stödja en anhörig.
Vad har de för val? Få kan med gott samvete lämna en deprimerad, vilsen eller sjuk närstående på ett ställe med underbemanning och understimulans, kanske långt ifrån hemmet.
Lena berättade att för att få stöd måste man stå på sig, ifrågasätta och ställa krav - i en situation när man är utmattad och förtvivlad. Kanske i sorg - för som Lena sa är demens som ett långt farväl. Ska hon gå ut i trädgården har hon med sig en baby call - för att kunna höra om Lennart ramlar ur sängen eller blir förvirrad.
Hon vet också att en dag kommer han inte att minnas vem hon är. Hon har lärt sig att leva här och nu och gläds över att Lennart mår så mycket bättre hemma. Tänker inte på framtiden eller på hur hon själv ska orka.
Den 1 juli trädde beslutet om att socialtjänsten är skyldig att erbjuda hjälp och stöd till närståendevårdare i kraft. De behöver avlastning, hjälpmedel och stöd, de behöver kunskap om den sjukes tillstånd, om omvårdnad, ergonomi och rehabilitering. Beslutet innebär att kommunerna kompenseras med 300 miljoner kronor.
Regeringen hoppas dock att den extra utgiften i det långa loppet ska bli en besparing, eftersom anhörigvårdarna då orkar längre och inte behöver bli utslitna och sjuka själva. Men då krävs ett robust och permanent stödsystem - något som finns på vissa håll men långt ifrån över hela landet.
Ett problem som inte regeringen adresserat - men väl EU:s demografiska rapport 2008 - är att anhörigvårdarna, särskilt kvinnor i 55+, inte står till arbetsmarknadens förfogande. Hemarbetslinjen räknas inte på tillväxtkontot.
Så, vi har gått ifrån att äldre förr bodde på institution, till att de så småningom fick eget rum till så kallad egenvård med anhörigas hjälp. Det kan nog vara både bra och dåligt. En trygghet att få vara hemma med någon man känner. Jag kan också tänka mig att relationen kan bli mycket ansträngd. Behövande och vårdare är bundna till varandra och i beroendeställning. Det bygger på att den som vårdar egentligen inte har ett eget liv och i många fall finner sig i att vara lika bunden till hemmet som den sjuke.
Enligt propositionen är majoriteten av omsorgsgivarna kvinnor. Män som vårdar sin fru har i dag generellt större stöd av andra anhöriga, hemtjänst och hemsjukvård medan kvinnor som vårdar sin man oftast är ensamma om sitt omsorgsansvar.
Omvårdnadsplikt står inte inskriven i äktenskapsbalken - men kärlek förpliktar.