Under lördag och söndag samlas Socialdemokraterna i Norrbotten till distriktskongress på Pite Havsbad. Det handlar om ungefär 260 ombud, gäster och distriktsstyrelseledamöter som ska lägga fast kursen inför framtiden.
Under de senaste månaderna har det talats en hel del om socialdemokratins kris. Men ryktet om partiets död är starkt överdrivet, för att travestera Mark Twain.
Efter valet 2014 är det S-ledning i 11 av 14 kommuner i Norrbotten. Landstinget samregeras av S, V och MP. I riksdagsvalet 2014 var det sammanlagt 80 984 norrbottningar – noga bestämt: 48,73 procent av väljarna – som röstade på Socialdemokraterna.
Även i övriga landet går det ganska bra. SKL (Sveriges kommuner och landsting) har numera en stabil rödgrön majoritet.
S är med och styr i 190 av landets 290 kommuner samt i 16 av 21 landsting/regioner. Landets tre största städer – Stockholm, Göteborg och Malmö – har S-kommunalråd. Till detta ska läggas att S-ledaren Stefan Löfven leder en rödgrön koalitionsregering, som just nu är i full färd med att snickra ihop ännu en statsbudget.
Det är inte illa för ett krisparti!
Socialdemokratin är 2016 är givetvis något annat och i ett helt annat läge än under Tage Erlanders och Olof Palmes glada dagar.
Dagens S-ledare är mer beroende av samarbete och kompromisser med andra för att överhuvudtaget kunna utöva ett inflytande över samhällsutvecklingen.
Det politiska landskapet har förändrats och blivit mer uppsplittrat. Fler partier har klivit in på den politiska scenen. Konkurrensen om väljarna har blivit tuffare. Men socialdemokratin befinner sig fortfarande i en styrkeposition som andra partier bara kan betrakta med avund.
Det facklig-politiska samarbetet med LO och LO:s medlemsförbund ger dessutom partiet en unik kontaktyta med verkligheten för vanliga löntagare.
Tidigare KD-ledaren Göran Hägglund brukade snacka om att KD skulle representera ”verklighetens folk”. Men det Hägglund talade om är redan en realitet för S.
Samarbetet med IF Metall, Kommunal, Handels, Byggnads, Transport och andra fackliga organisationer ger S en förankring i arbetslivets vardag som andra partier saknar.
Därför finns inga skäl för socialdemokratin att ta på sig offerkortan och kräla i stoftet. Tvärtom har partiaktivisterna goda skäl att räta på ryggen när de samlas i Piteå. Men det betyder – å andra sidan – inte att socialdemokratin kan luta sig tillbaka. ”Stolt men inte nöjd” är ett utmärkt riktmärke inför framtiden.
Den socialdemokratiska partikongressen 2013 la fast målet att partiet ska värva minst 10 000 medlemmar per år. Det gick bra under valåret 2014. Men under 2015 och 2016 har partiets medlemssiffror pekat nedåt. Det finns förklaringar. Många partiaktivister är upptagna med slitet i kommunala nämnder och landstingshus. Den utåtriktad verksamheten får inte lika mycket tid.
Det är en klen tröst att andra partier har ungefär samma – i de flesta fall till och med ännu värre – problem att locka nya medlemmar.
I Norrbotten har S sammanlagt 4 588 medlemmar. Övriga sju riksdagspartier (SD, C, M, V, KD, L och MP) har tillsammans bara 4 230 medlemmar! Det är emellertid en situation som den norrbottniska socialdemokratin ändå inte kan känna sig nöjd med. Om socialdemokratin ska behålla sin starka ställning gäller det att ständigt vårda partiets folkliga förankring.
Bara ett litet exempel: När jag tog mina vårvinterpromenader på isen till Gråsjälören i Luleå för några år sedan fanns de lokala partiaktivisterna ofta på plats för att bjuda på en kopp kaffe och snacka politik. Men i år har de lyst med sin frånvaro.
Den typen av öppna och utåtriktade aktiviteter måste dock vara en självklarhet även när det inte är valår.
Det räcker inte med att ordna torgmöten och knacka dörr bara under valrörelserna vart fjärde år. Partiet måste markera närvaro i människors vardag och verklighet även om är 900 dagar till nästa val. Det är sådant som bygger respekt och förtroende även på lång sikt.