Palme har blivit en ikon för vänstern. Förr angrep vänstern honom för att han inte var tillräckligt radikal, satte journalister i fängelse, ljög i Geijeraffären och spelade under täcket med Imperiet, etc, men nu har de blivit hans främsta tillbedjare och lyfter fram lämpliga citat för att understödja tanken att med Palme vid rodret hade vi fortfarande levt i ett Folkhem anno 1970-tal, haft löntagarfonder, sluppit globaliseringens käftar flåsande i nacken och inte haft några karensdagar, bortre parenteser eller friskolor, letargiska byråkratpapister i EU att dras med, inga vårdinrättningar med privata inslag, eller dito sjukvårdsföretag.
Allt gick över styr den där dagen för 25 år sedan.
Men frågan är om vi inte kan argumentera för att Olof Palme hade ett dynamiskt synsätt på samhällsutvecklingen. Som partiledare för en ekumenisk rörelse som socialdemokratin duger det inte att ha ett alltför ensidig synsätt. Det är nog som Peter Antman konstaterat, Palme var både pragmatiker och idépolitiker. Han rörde sig mellan dessa ytterligheter beroende på omständigheterna. Ett bra exempel är hur Palme hanterade det där med å ena sidan människors möjlighet att förverkliga sina livsprojekt - och å andra sidan risken att detta gav en ökad ojämlikhet.
I dagens debatt verkar det som om socialdemokrater tror att det ena alltid måste vara överordnat det andra. Några sossar säger att "valfrihet" och "självförverkligande" inte får leda till olikheter (eller "klyftor"). Andra sossar menar att skillnader får vi acceptera om vi också tycker att människor ska ha frihet att forma sina egna liv. Kanske är bägge dessa ståndpunkter, ehuru motsägelsefulla, typiska för socialdemokratin.
Partiet vill såväl frihet som jämlikhet. Och inser att dessa begrepp inte kan lösas ut med mer än att man får tumma på antingen det ena eller det andra. Avvägningen bestäms av vad som är politiskt lämpligt, ur exempelvis tillväxtsynpunkt eller väljarsynpunkt. Om ökad ojämlikhet som resultat av fritt utbildningsval leder till ökad produktivitet och tillväxt, samt har väljarnas stöd, kan en sosse leva med det. Men om klyftorna skapar flaskhalsar och möter griniga väljare, då är det dags att sadla om.
Så här är det för socialdemokratin i fråga efter fråga. Det som betraktas som höger eller vänster har oftast en kompromisspunkt, så att god socialdemokrati varken är höger eller vänster. Om man gör det lite lätt för sig och komponerar ett antal motsatspar, lite tillspetsat, för högern och vänstern får vi följande:
När vänstern säger jämlikhet vill högern ha frihet, och så där fortsätter det: planerad ekonomi eller marknadsekonomi; offentlig sektor eller privat; fördelning eller tillväxt; konsumtion eller produktion; "politik är att vilja" eller "politik är att kunna"; utopier eller verklighet; identitetspolitik som lyfter fram genus, etnicitet etcetera, eller medborgarskap där alla ska dras över samma kam; kollektivism eller individualism; långsiktigt eller kortsiktigt; innehåll eller form; "nationell" eller "global"...
Min tro är att socialdemokratiska partiledare, inklusive Olof Palme, skickligt har kunnat kryssa mellan dessa ytterligheter. De har varit höger och vänster beroende på - alltså snarast "hönster". En god socialdemokrati innebär inte att det ena måste väjas före det andra, utan att den gode sossen blandar detta beroende på läget. Partiet har alltid sett till att resonera förnuftigt kring motsatserna, och har därför fått skäll från såväl höger som vänster för att vara otydliga och opålitliga. Fram till nu är det dock inga väljare som trott på anklagelserna.