Göran Rosenberg skrev i en uppmärksammad krönika tidigare i somras att han gett upp hoppet om en någorlunda rättvis fred mellan israeler och palestinier. ”Israel är på väg att förvandlas till en apartheidstat”, konstaterade han och refererade en nyligen inträffad händelse då tre judiska pojkar mördats av vad som förmodades vara palestinier. Israel ingrep militärt.
Fem dödades, ett hundratal greps och när de förmodade gärningsmännen identifierades arresterades de för att underställas rättsskipning enligt militära ockupationslagar. Deras föräldrahem sprängdes. Kort därefter brändes en palestinsk pojke till döds. De misstänkta judiska gärningsmännen greps för att underställas rättsskipning i en civil domstol. Inga hus sprängdes, inga oskyldiga dödades. Skilda rättssystem för olika befolkningsgrupper är ”definitionen på apartheid”, skrev Rosenberg.
Rosenberg har naturligtvis rätt. Och han är inte den förste som påpekar det uppenbara. FN-sändebudet Richard Falk uppmanade tidigare i år Internationella domstolen i Haag att ta ställning till frågan om ockupationen innebär, ur juridisk bemärkelse, oacceptabel “kolonialism, apartheid och etnisk rensning”.
Falks företrädare John Dugard gjorde en liknande bedömning redan 2007: ”Israelisk lag och praktik i de ockuperade palestinska områdena har tydliga likheter med apartheid”, skrev han och gick vidare med att beskriva hur ockupationen av Västbanken upprätthålls, varefter han ställde frågan: ”Är det möjligt att på allvar förneka att syftet med detta agerande är att skapa och upprätthålla herraväldet för en befolkningsgrupp (judarna) över en annan befolkningsgrupp (palestinierna) och systematiskt förtrycka dem?”. Det kan tilläggas att John Dugard är sydafrikan, professor i internationell rätt och expert på apartheidsystemet i Sydafrika.
Den formella definitionen av apartheid måste naturligtvis grunda sig i juridik, men lagar och rättslig praktik speglas och återspeglas i hur tankar och idéer formeras. För att soldaten ska förmås att inte endast döda motståndarnas soldater, utan också deras barn och föräldrar och bomba skolor, sjukhus och ambulanser måste soldaten tänka och tycka att det hen gör är rätt eller åtminstone acceptabelt. Och majoriteten av allmänheten måste instämma. Annars kan inte systemet upprätthållas.
Under den senaste månaden har, enligt FN, Israels bomber och artilleri dödat över 300 barn. Barn är definitionsmässigt oskyldiga. Alla barn borde ha samma rätt att leva. Så hur rationaliserar man dödandet av barn? Svaret är mycket enkelt. De palestinska barnen kan dödas därför att de är palestinier. Svårare är det inte. Det är apartheid som tankesystem, snarare än som juridisk praktik, som gör detta möjligt. Palestinska barn har ingen självklar rätt till liv i den idémässiga kontext som det israeliska apartheidsystemet skapar. Därför kan de dödas. Därför kan den gravida mamman skjutas, därför kan spädbarnet brännas ihjäl av fosforbomberna. Därför att de är palestinier.
Fascism är ett annat ord för detta, och regeringspartiet, Likud, visar allt tydligare fascistiska tendenser. Knessets vice talman Moshe Feiglin, medlem i det styrande Likudpartiet, gav nyligen uttryck för sådant tankegods, när han i ett brev till premiärminister Netanyahu argumenterade för fullständig annektion av Gaza, utrotning av alla stridande och deras anhängare samt att den civila befolkningen skulle flyttas till tältläger i Sinaiöknen. Det israeliska parlamentets vice talman förespråkar alltså att Gazas palestinier ska flyttas till koncentrationsläger i öknen…
Det kan inte finnas något utrymme för omvärlden att kompromissa med denna extremism, och Sverige kan och bör spela en roll. Vi borde gå i bräschen för en internationell handels- och investeringsblockad av samma typ som den som riktades mot Sydafrika samt införande av riktade sanktioner mot israeliska politiker och militärer, liknande dem som används mot Ryssland. Vi borde verka för att Israels regering och militära ledning ställs inför en internationell krigsförbrytartribunal.
Förvisso är det lätt att resignera. Det kommer aldrig att bli så, säger många av mina palestinska vänner. Det är möjligt, men det är vår moraliska plikt att agera och stå upp för det som är rätt. Det har våra ledare gjort förr.
”Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.” Så fördömde Olof Palme USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Illdåd är illdåd. I Hanoi 1972. I Gaza 2014.