Var går gränsen för vår insats?
AFGHANISTAN Under oktober månad har över 40 soldater ur den internationella styrkan i Afghanistan stupat. En av dessa var svensken Kenneth Wallin. Två andra svenskar sårades häromdagen allvarligt. Samtidigt är situationen i Afghanistan värre än någonsin.
Foto: Wilhelm Guldbrand / SCANPIX /
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men det är inte frågan om säkerheten för svenska trupper som ska avgöra den fortsatta Afghanistan-politiken, utan den fråga som måste avgöra de svenska styrkornas framtid i landet är i stället huruvida man tror att en fortsatt svensk militär insats förbättrar förutsättningarna för varaktig fred i Afghanistan. Statsminister Fredrik Reinfeldt sade vid gårdagens presskonferens att vi befinner oss i ett läge där situationen kommer att bli sämre innan den blir bättre. Statsministern menar också att ett tillbakadragande av de internationella styrkorna i dagens situation skulle innebära fritt spelutrymme för talibaner, narkotikaligor och krigsherrar.
Frågan är bara om nuvarande strategi kommer att kunna motverka detta. Trots nio års närvaro av internationella militära styrkor är situationen sämre än någonsin. Talibanrörelsen förefaller starkare än någonsin. Civilbefolkningens personliga frihet är i det närmaste obefintlig. Man befinner sig inte i närheten av att kunna upprätthålla demokrati i landet. Afghanistan befinner sig uppenbarligen i ett tillstånd av samhällelig kollaps. Frågan är då vad man uppnått med den internationella styrkans närvaro.
Uppenbarligen funderar de militära strategerna i samma banor. Utvecklingen måste vändas, men frågan är om fler soldater och förlängd närvaro är rätta vägen att gå. Hittills har resultaten varit i det närmaste katastrofala. Afghanistan står i dag inte ett steg närmare en fredlig tillvaro än vad landet gjorde för tio år sedan.
En bred överenskommelse
om Afghanistan-styrkornas framtid är önskvärd. En sådan måste ta sin utgångspunkt i frågan om vilka mål den svenska Afghanistan-politiken ska ha, och vilken strategi insatsen ska bygga på. Det måste också finnas en seriös debatt kring när den svenska närvaron i Afghanistan ska vara avslutad. Den Sifo-undersökning som Aftonbladet låtit göra visar att det folkliga stödet för insatsen i Afghanistan är litet, och att det dessutom sjunker. Detta är i och för sig inte konstigt i tider när en svensk kista är på väg att transporteras hem och två andra soldater vårdas för allvarliga skador. Men denna opinion måste ändå tas med i diskussionerna.
Man får inte göra det så lätt för sig som utrikeminister Carl Bildt gjorde på sin blogg när han kommenterade den svenske soldatens död genom att skriva: "Ifrågasätt inte den militära insatsen för då har soldaten dött förgäves".
Självklart ska Sverige ställa upp för att stabilisera situationen, och verka för att möjliggöra demokrati och frihet i Afghanistan. Lika självklart är det att vi ska bidra till att skapa en bättre livssituation för de civila afghanerna. Men den fråga vi måste ställa oss är var gränsen går för vår insats? Hur långt är vi beredda att sträcka oss? Den diskussionen måste tas.