Sedan tänker jag på inredningsreportaget som jag ögnat igenom på tåget. Amerikanska julgranar, dämpad belysning, kakelugn och skrattande, glöggdrickande människor i ylletröja. Ett lyckligt, välmående Sverige fångat på några glansiga sidor. Men de ofrivilligt ensamma har förstås ingen plats i inredningsmagasinen. Inga fattiga får plats i matlagningsprogrammen. Inga barn utan julklappar, inga bråkande föräldrar, inga misshandlade kvinnor, inga hemlösa, inga tiggare, inga fulla pappor. Vi vill inte se det där. Trots att det också är Sverige.
Så vi vänder bort blicken, bort från den skakande handen som håller fram en tom kaffemugg. Låtsas som om han inte finns. Trots att han är en människa. Liksom jag är. Han som sitter där i snön. Med sandaler. Han hade lika gärna kunnat vara jag. För livet är ett lotteri. Var och en av oss har fötts in i en värld, där slumpen har avgjort vilka förutsättningar vi skulle få. Framgång är sällan resultatet enkom av eget slit; misslyckanden sällan resultatet enkom av egna val.
Men accepterar man att det förhåller sig så - att livet är ett lotteri - måste man också medge vilken sprängkraft som finns i denna enkla tanke. Ty i ett lotteri finns ingen rättvisa och därför är det oanständigt att låta människor leva i elände och fattigdom. Men sprängkraften ligger i att detta inte endast är en värdering, utan i att det också är rationellt att sträva efter utjämnade livsvillkor. För vi skulle välja att skapa samhällen med hög grad av jämlikhet, om vi inte själva visste vilken lott som skulle bli vår. Det var detta som den kände rättvisefilosofen John Rawls kom fram till i sin banbrytande bok En teori om rättvisa. Vi skulle, om vi träffades innan lotteriet drog igång, menade Rawls, resonera oss fram till ett samhälle som för det första garanterar samhälleliga fri- och rättigheter till alla och för det andra har en inkomstfördelning som maximerar de fattigas inkomster. Det behöver inte innebära totalt jämlika inkomster. Däremot kan vi vara säkra på att rationella individer inte kommer att välja en inkomstfördelning, där nitlotterna innebär liv i elände och vinstlotterna liv i ofantlig rikedom.
Men sedan tre decennier lever vi i ett samhälle som utvecklas i motsatt riktning. Bort från ett sådant samhälle som John Rawls menade att vi skulle välja. Bort från det samhälle som Tage Danielsson ville skapa. Inkomstskillnaderna har inte varit så här stora sedan 1950-talet. Sedan 1990-talet har klyftorna ökat trendmässigt, och sedan 2006 har de med lägst inkomster fått se en absolut minskning i sin levnadsstandard. Två decennier av massarbetslöshet och en välfärdsstat som drar sig tillbaka är bakgrunden och sex år med medveten politik för att öka skillnaderna. Bara jobbskatteavdraget har gett mig och andra med relativt höga inkomster nästan 23 000 kronor mer om året. Jag har inte förtjänat dessa pengar. Jag behöver dem egentligen inte. Men framför allt: varje krona som jag har fått har betalats av sjuka, arbetslösa, socialt utsatta och genom sämre skolor och genom en sjukvård som lider av ständig resursbrist. Det är pengar som andra skulle ha behövt bättre än jag.
Vad vi behöver är ett skattesystem och ett välfärdssystem som inte låter människor leva i rännstenen, ett samhälle som gör allt för att lyfta barn bort från fattigdom och som ger sjuka, gamla och arbetslösa möjlighet att leva anständiga liv. Det behövs fler som tänker som Karl-Bertil Jonsson, men som samtidigt förstår att även om enskilda allmosor kan förändra i det lilla, vilar ansvaret för att bygga ett anständigt samhälle på politiken. Efter tjugo år av växande klyftor och sex år med medveten omfördelning från fattiga till rika, är det tid för en folklig skatterevolt. Från vänster.