MATS ROSIN: Vänsterspöket som inte finns

Nej, aldrig i världen att Maud Olofsson kan tänka sig att sitta i regering med en kommunist, bedyrade hon i SVT:s partiledarutfrågning. Samarbeta med kommunister i Linje 3 1980 gick däremot alldeles utmärkt, men det har dagens centerledaren antagligen förträngt, precis som det benhårda kärnkraftsmotstånd som gällde då för tiden.
I en ideologiskt annars ytterst suddig valrörelse finns det åtminstone ett gammalt spöke som känns igen: Vänsterspöket. Borgerliga ledarsidor har ända se i våras gjort sitt bästa för att blåsa liv i den latenta kommunistskräck som kan ha överlevt sen det kalla kriget. "Kan ni tänka er Lars Ohly som finansminister? Hu så hemskt ..." Eller utrikesminister? Om möjligt ännu värre.

Vem kan på allvar vara rädd för Ohly?

Bortsett från att Socialdemokraterna aldrig skulle släppa just finansministerposten ifrån sig - varken till Ohly eller någon annan - så existerar det ju faktiskt ingen dolsk världskommunism styrd från Moskva längre som dagens vänsterparti kan misstänkas ha tvivelaktiga kontakter med. Och även om Lars Ohlys vänsterparti förvisso har sina svagheter så har det inga ens avlägsna likheter med det Moskvatrogna parti som Hilding Hagberg ledde. Normaliseringen inleddes redan på C H Hermanssons tid för att sen gå i sin fullbordan under Gudrun Schyman på 1990-talet. Och ett parti som slängt både Lenin och alla idéer om proletariatets diktatur över bord är ju egentligen bara ett socialdemokratiskt parti nr 2 fast lite mer åt vänster.

Vänstersocialister, f d kommunister och till och med en och annan riktig kommunist har för övrigt suttit i regeringar inte bara i Italien och Frankrike utan också i våra nordiska grannländer utan att demokratin gått under. Den nu sen länge helgonförklarade Nelson Mandela drog sig heller inte för att ta in kommunisten Joe Slovo i Sydafrikas första demokratiska regering.
Norge - regerat av just en rödgrön allians - hade rentav i fyra år en partisyster till Ohly som finansminister utan att landet veterligen tog någon större skada av det.
De verkligt obehagliga tendenserna i Europa på senare tid återfinns dessutom inte på vänsterkanten utan representeras i stället av högerfigurer som Pia Kjaersgaard i Danmark och Silvio Berlusconi i Italien.

Att i förväg tillskriva Vänsterpartiet rollen som svansen som styr, med ett avgörande inflytande över en rödgrön regeringspolitik är heller inte trovärdigt. I varje fall inte mer trovärdigt än att det skulle vara Centern som angett färdriktningen för regeringen Reinfeldt de senaste fyra åren.
När Ohly intervjuades i radions P1 sa han förresten att han föredrog Jesus framför Che Guevara. Det hade han knappast sagt för tre fyra år sen, innan han hade någon ministerpost inom synhåll.

Koalitioner och regeringssamverkan innebär förvisso risker. Största faran är det nog vänsterpartiet självt som löper om det faller för frestelsen att tona ner allt som gör det "farligt" i borgerlighetens ögon.

Det vore synd. För vad ska vi med en rödgrön regering till, om den inte vågar utmana genom att verkligen vara vänster?