Olika falla som bekant ödets lotter, detta gäller även i politiken. Medan Socialdemokraterna upplever sin dystraste höst i mannaminne, kan man ana spirande vårkänslor inom Vänsterpartiet. Skälen är flera. Att låta kampen om partiledarskapet utspela sig inför öppen ridå var ett PR-mässigt snilledrag som andra partier säkert kommer att ta efter. Det skänker inte bara ett sympatiskt öppet drag åt en process som hittills normalt präglats av mygel och stängda dörrar. Den landsomspännande mötesturnén med de fyra kandidaterna lockar också en annan publik än de mest engagerade.
I Umeå härom kvällen kom det cirka 400 och det var det länge sen ett lokalt politiskt arrangemang drog ens på första maj. Sen kan man förstås undra hur mycket kamp denna publika uppvisning i realiteten är. Uppstickaren Hans Linde gjorde visserligen starkt ifrån sig just den här kvällen och han är definitivt en roligare debattör, men allt pekar ändå på att det blir väljarfavoriten Jonas Sjöstedt som tar över. Den saken har i praktiken varit klar ända sen han bestämde sig för att överhuvudtaget kandidera. Ingen av de andra kan tävla med hans erfarenhet och som röstvinnare har han redan visat vad han går för, både i EU- och riksdagsval.
Med ny konkurrens från vänster, ledd av en röstmagnet som inte belastas av samma kommunistiska förflutna som Lars Ohly, kan Socialdemokraterna samtidigt addera ytterligare ett problem till dem de redan dras med. När Jonas Sjöstedt säger att riskkapitalbolagen ska bort ur välfärdssektorn väcker det nämligen genklang långt in i de socialdemokratiska kärnleden, där många känner sig minst sagt frustrerade över att det egna partiet inte är mer på hugget när privatiseringsvågens avigsidor alltmer börjar uppenbaras.
Det borde finnas många vänsterpoäng att ta i dag både på finanskrisen, Eurokrisen och privatiseringarna. Att Socialdemokraterna inte lyckats plocka några visar att deras problem sannerligen inte bara är en ledarfråga. I fall Håkan Juholt uppfattas som otydlig speglar ju detta bara en djupare ideologisk villrådighet hos det parti han leder. Det har märkts inte bara under finanskrisen utan även i Libyenfrågan och under den evighetslånga Saabkrisen, liksom nu när vårdskandalerna briserar.
Sett mot den bakgrunden är nog den just tillsatta programkommissionen det mest hoppingivande på länge. Och det viktiga är då heller inte slutprodukten utan den breda diskussion i partileden som programarbetet måste initiera.
Ett parti vars självbild färgats av ett till synes evigt regeringsinnehav har mycket att grunna på. I dag ger Socialdemokratin på många sätt intryck av ett parti som har svårt att orientera sig i det samhälle som det själv har skapat. Nu är det därför hög tid att partiet klarar ut, först och främst för sig själv, vad det vill.
Det är möjligt att val fortfarande vinns i mitten. Men det hindrar inte att vänsterprofilen också behöver skärpas. Det är livsviktigt för en rörelse som måste markera kritisk distans både till en krisande kapitalism och en allt idéfattigare borgerlighet.
Alla ska som bekant med, men vart?