Vänsterpartiet tappar i kraft
ORO. Det är i den praktiska politiken och i politikens vardag som det kommer att visa sig om vänsterpartiet kan vända sin nedåtgående trend. Att oron är stor visade inte minst att Lars Ohly inte deltog i den senaste partiledardebatten.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Positivt för vänsterpartiet är att en majoritet av socialdemokratiska sympatisörer hellre vill regeringssamverka med dem och miljöpartiet än med något av de borgerliga partierna. Något som fortfarande kan glädja Lars Ohly, men opinioner är flyktiga.
En skarpare och mer dogmatisk vänsterkurs kan lätt skrämma bort dem som tidigare känt sympatier för vänsterns politik.
Vänsterpartiet befinner sig på nya villovägar. Frågan är om någon egentligen i dag riktigt vet vad partiet innerst inne vill med sin framtid. Att komma tillbaka till de 12 procent av rösterna som partiet nådde under Gudrun Schymans ledning 1998 känns mer än utopiskt.
Lars Ohly har på rekordtid mer än halverat partiets sympatisörer. I och för sig inleddes nedgången redan under Gudrun Schymans sista år som partiledare, men har accelererat. Minst 20 procent av partiets medlemmar har tackat för sig. Förmågan att se vänsterpartiet som öppet och odogmatiskt är förbi. Nu är det rättning i leden som gäller. Stalinism, om än light, har fått en nygammal plattform i svensk politik. Ohly har haft svårt att sätta ner foten.
Under Gudrun Schymans ledning förvandlades vänsterpartiet till ett parti som ideologisk låg mycket nära socialdemokraterna. Visst fanns det även då vissa vänsterpartister som koketterade med att kalla sig "kommunister", men det var mer en krusning på ytan. I verkligheten anammade Schyman skickligt många av de frågor som socialdemokraterna tidigare haft monopol på. Framför allt lyckades man tydliggöra att man var det parti som alltid och i alla lägen värnade om rättvisefrågorna. Inte minst kvinnofrågorna och offentlig sektor.
I dag förespråkar traditionalisterna inom partiet hellre "sekterism och utanförskap". När Lars Ohly valdes till partiordförande deklarerade han att han var kommunist. Något som han själv inte såg som särskilt märkligt. En senfärdig, och inte helt klargörande avbön, har knappast höjt förtroendet för Ohly.
Att kokettera med den kommunistiska etiketten, som flera av partiets ledande företrädare gör, vittnar om bristande omdöme. Den kommunistiska terrorn, och det kommunistiska förtrycket, kan aldrig idealiseras lika lite som andra totalitära ideologier. Lars Ohly har talat om öppenhet och om att alla åsikter är välkomna i den interna debatten, men i praktiken är det nykommunistinfluerade gruppen som tagit över rodret i vänsterpartiet. Med partiledningens goda minne. Inom vänsterpartiet har det sedan länge funnits spänningar mellan förnyare och gammelkommunister. Förnyare som vill bredda partiets bas och som gärna samarbetar med socialdemokraterna och miljöpartiet om framtidens politik och traditionalister med en mer renlärig marxism i det politiska bagaget.
Oenigheten följer gamla välkända mönster. Nu som förr handlar det om synen på klassamhället, hur mycket staten ska äga och hur en rättvis fördelning ska se ut och var gränsen ska sättas för samarbetet med socialdemokraterna.
I dag är det upp till Lars Ohly att bevisa att partiet fortfarande vill vara ett något radikalare alternativ till socialdemokraterna med inriktning på rättvisa, feminism och välfärd. En utmaning för Ohly eller vem som kommer att ta över när partiet tröttnar på att guppa kring fyraprocentsspärren.