STIG-BJÖRN LJUNGGREN: Vänsterpartiet konsumisterna

Vänsterpartiet anser att vi ska införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.Det är lätt att ironisera över detta krav - hur ska vi ha råd etcetera - men i grunden så tycker jag det är ett sympatiskt krav. Folk ska inte ska behöva jobba mer än de vill. Men naturligtvis räkna med att få betalt därefter. Arbetsmarknaden är ju en marknad där arbetskraft köps och säljs enligt principen om att den efterfrågade får lite mer betalt än den som inte är efterfrågad. Det går att justera prissättningen på arbetskraften något genom den typ av "kartell" som fackföreningarna utgör, men i det långa loppet går det inte att ha en prissättning på arbete som inte motsvarar verkligheten. Fråga grekerna! Men om nu vänsterpartisterna vill jobba sex timmar om dagen så är det helt ok med mig. Om vi alla får chansen att jobba så mycket som vi själva önskar så får vi ett bättre samhälle. Själv var jag nyss och klippte mig hos frisören. Hon tog emot mig klockan sju en söndag morgon. Det är service och jag tror hon tjänar på detta i långa loppet. I gengäld är hon ledig ibland på vardagarna. Och hon har valt detta själv. Som sagt. Gärna sex timmars arbetsdag. Men gör det frivilligt. Vi kan ju kolla om vänsterpartisterna själva kommer att minska sin arbetstid. Jag skulle vilja se hur det går i valet om Lars Ohly bestämde sig för att bara jobba sex timmar i valrörelsens slutspurt?

I ett kunskapssamhälle är det vår kompetens som är det centrala. Partiledare är (ofta) högkompetenta och måste gå i princip dygnet runt om deras partier ska kunna dra full nytta av dem. Hela deras stab är också på G i stort sett hela tiden. På samma sätt är det med alla kunskapsföretag. Det kan symboliseras av en replik jag hörde på en konsultbyrå en vanlig sketen torsdag i vintras:
- Nädå, det är ok, jag avslutar sista mötet klockan 17 så det går bra när som helst senare ...
Eller andra repliker från samma värld: "Det där kan jag göra i helgen" eller "Jag har så mycket att göra nu att jag jobbar hemifrån på fredag så kan vi höras på söndag kväll ..."

När Vänsterpartiet driver sitt krav på sex timmars arbetsdag tror jag inte att det är dessa människor de vill ha som väljare. Det är inte frisörer som jobbar på söndagar eller konsulter som kör dygnet runt de riktar sig till. Vänsterpartiet illustrerar svalget mellan producenterna och konsumenterna.Och Vänsterpartiet väljer konsumentperspektivet på politiken. Arbetet är ett nödvändigt ont, inriktningen ska vara att minimera detta elände, och inte försöka hitta en arbetsorganisation som gör att människor kan väva samman arbete och fritid till ett eget självförverkligandeprojekt. Det är inte nya arbetsformer som ska befria människorna, utan en ökad fritid. Folk ska bli frånkopplade arbetet och produktionen i så hög grad som möjligt.

Vänsterpartiet har därmed övergivit den kommunistiska utopin om att försona arbetet med fritiden. Istället för vänsterpartiet kommunisterna har de blivit Vänsterpartiet konsumisterna. Vi är, menar vänsterpartisterna, i första hand konsumenter av service och rättigheter, av varor och tjänster.
De vill gynna medborgarnas ställning som självförverkligande varelser med omättliga behov (och rättigheter) till såväl privat som offentlig konsumtion. Medborgarnas köpkraft och möjlighet att få den vård och omsorg de vill ha blir central. Hur dessa möjligheter ska förverkligas är inte lika viktigt.
Det lämnar de till produktionspartierna. Själv vill jag som sagt inte lägga mig i hur mycket andra jobbar. Jag tänker inte heller bry mig så mycket om Vänsterpartiet.