Vänsterns Hamlet i vemodig biografi
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det var onekligen på tiden att det, lagom till hans 88-årsdag i december, kom ut en biografi över CH Hermansson.
Han har ju inte alltid varit den vänsterns mysfarbror som han väl i de flestas ögon framstår som i dag.
Äran för att boken blivit skriven tillkommer Werner Schmidt, historiker och specialist på kommunismens historia och förlaget är Leopard.
Åt den som vill ha smaskiga avslöjanden ur Hermanssons privatliv har de nära 600 sidorna dock inte mycket att erbjuda. Är man intresserad av det nyss kongressande vänsterpartiets historia är det däremot mycket upplysande läsning.
Till de få "privata" nyheterna hör att Hermansson skrev lyrik och drömde om att bli filmregissör i unga dar.
Hellre än att vara småborgerlig intellektuell med socialt samvete valde han dock att bli aktiv kommunist, anställd som en av de första akademiskt skolade på partihögkvarteret på Kungsgatan 84 från mitten av fyrtiotalet.
Hans karriär gick sen via ekonomiska utredningar och redaktörsstolen på Ny Dag - partiorganet - tills han 1964 valdes till partiordförande efter Hilding Hagberg.
Och var man ung med hjärtat till vänster på sextiotalet är det nog svårt att glömma den scenförändring det innebar när Hermansson började synas i partiledardebatterna.
Den föga repliksnabbe Hagberg hade ju mot slutet nästan ingen brytt sig om och det parti han lett var på väg att utplånas.
Med Hermansson kom något nytt. Han markerade distans till diktaturerna i öst och såg sympatisk ut. Med honom fick vänsterkritiken mot socialdemokratin också helt ny skärpa. Hans grundliga kunskaper om de femton familjernas dominans över svenskt näringsliv kunde ju ingen vifta bort.
Problemet var att han aldrig blev helt accepterad i sitt eget parti. Och själv orkade/ville han aldrig ta steget fullt ut, göra sig kvitt Moskva-falangen och bilda ett rumsrent vänstersocialistiskt parti.
Det skulle visa sig ödesdigert. Hade Hermansson följt Aksel Larsens danska exempel hade mycket kunnat vara annorlunda. Då hade Göran Persson i dag säkert haft hårdare konkurrens från vänster än från Lars Ohlys sargade vänsterparti.
Hermansson har ibland för sin vacklan kallats "arbetarrörelsens Hamlet". Biografin över honom blir också något som man faktiskt läser med visst vemod: En så begåvad man, så mycket slit, så mycket bråk och ändå så blygsam politisk utdelning.
I ett annat ljus kan man förstås också säga att han haft tur. Hade Sverige blivit en folkdemokrati på Sovjets nåd på fyrtiotalet - då Hermansson ännu var i sin mest stalinistiska period - kunde historien ha tilldelat honom samma nesliga roll som kommunistledarna i Östeuropa.
Om han inte - i fall han opponerat sig - stämplats som imperialistlakej och hamnat i galgen. Som Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Ungerns Imre Nagy.
Så är det: Somliga drömmar ska vi enbart vara glada för att de inte gick i uppfyllelse. Och detta gäller nog i särskilt hög grad för dem som var troende kommunister på fyrtiotalet.