Jag gissar att Fredrik Reinfeldt följde den norska valvakan med ganska blandade känslor. Å ena sidan gladdes han förstås över Erna Solbergs och systerpartiet Höyres framgång. Å andra sidan blev Jens Stoltenbergs nederlag också en påminnelse om att inga framgångar garanterar evigt politiskt liv. Det är som Tage Erlander skriver i sin dagbok några veckor efter valet 1948: ”Valrörelser går nog an bara man slapp regera efteråt.”
Dagens väljare är föga tacksamma och röstar heller inte efter klass och inkomst lika lydigt som de förr gjorde i både Sverige och Norge. Att ekonomin rullar på och att en regering skött sig någorlunda väl ger tydligen ännu mindre någon säker grund för att bli omvald. Samma väljartrötthet som sägs ha beseglat regeringen Stoltenbergs öde i Norge kan mycket väl också bli regeringens Reinfeldts fall här i Sverige nästa år.
Om det alternativ Stefan Löfven står för kanske i sig inte är så överlägset frestande så kan han i alla fall locka med en uppsättning nya ansikten på ministerposterna. Omväxling är alltid spännande, även i politiken. Och för väljare som inte besväras av alltför djupgående ideologiska hämningar kan detta mycket väl avgöra hur de lägger sin röst.
Regeringströtthet drabbar varje regeringsparti, förr eller senare. I dag är inte minst det mediala trycket betydligt hårdare än förr. Varken i Sverige eller Norge kommer vi därför någonsin mer att få uppleva att regeringar blir sittande decennium efter decennium som på Erlanders eller Einar Gerhardsens tid.
Om Fremskrittspartiet verkligen släpps in i den nya högerregeringen är det verkligen heller inget hälsotecken. Den enda rimliga tolkningen är ju att fronten mot högerpopulism och nationell egoism håller på att luckras upp och det kan aldrig vara något positivt.
En som också bör ha fått en tankeställare av det norska valet är vänsterledaren Jonas Sjöstedt. Systerpartiet Sosialistisk Venstreparti har ju delat regeringsbördan med Arbeiderpartiet och Senterpartiet de senaste åtta åren och höll nu, som belöning, så när på att åka ur Stortinget. Det bekräftar inte bara den gamla sanningen att koalitionsregeringar är farlig miljö för småpartier, utan att detta nog i särskilt hög grad gäller för radikala vänsterpartier som axlar ett ovant regeringsansvar.
I Danmark står det ju ungefär lika illa till för systerpartiet SF, just nu ingående i Helle Thorning- Schmidts illa ansatta vänster-mittenregering. Och av det förr så starka franska kommunistpartiet återstod bara spillror efter några års regeringssamarbete med socialisterna.
Med sådana lärdomar från en nära nutid har Sjöstedt all anledning att tänka sig för innan han tillsammans med Miljöpartiet sätter sig i en regering med Socialdemokraterna. Priset för några ministerposter kan bli högt, det visar det norska exemplet. Att som danska Enhedslisten visserligen ingå i regeringsunderlaget men utan ministeransvar framstår säkert för många vänsterpartister som ett mer tilltalande alternativ. Min gissning är att Sjöstedt efter eventuella regeringsförhandlingar till sist också hamnar på den linjen.