Väljarnas förbannelse
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi har tidigare haft liknande tillfällen, när nationens medborgare står i ett vägskäl, en glänta i skogen, där vägvalet kommer att binda dem för lång tid framöver. Senast vi hade ett sådant val var 1994 när vi bestämde om EU-medlemskap. Hade svenskarna sagt nej då, hade vi haft ett annat samhälle i dag. Ett viktigt vägval gjordes också på sjuttiotalet, som när väljarna 1976 satte stopp för socialdemokratins långa maktinnehav, punkterade löntagarfondsprojektet och den radikalisering som socialdemokraterna profilerat sig med. Vi kan förvisso också hävda att ATP-valet i slutet av 50-talet var oerhört viktigt för att bestämma vilken väg den svenska välfärdsstaten skulle ta. Och definitivt var kosackvalet 1928 ödesmättat eftersom det straffade en radikal socialdemokrati och gav högern framgångar. Det gav en modifiering av arbetarrörelsens ambitioner som väljarna belönade, och Per Albin klev fram som den store ledaren. Det grundlade partiets långa maktinnehav.
Således har vi ungefär vart tjugonde år möjlighet att inte bara välja parti utan också vilken värld som dessa partier ska husera i. Det som står på spel nu beskrivs i partiretoriken som ett vägval mellan helt olika välfärdssystem, om vi ska skrota den svenska modellen eller inte, om vi ska få ett helt annat samhälle. Men riktigt så enkelt är det inte. Vi står inte inför ett knivskarpt val mellan totalt väsensskilda inriktningar. Det handlar om olika framtider, men inte något direkt hopp från den ena tunnan med urlakat sossevatten till en Allianstunna fylld av borgerligt sumpvatten. Det handlar snarare om att välja tågspår, som först går parallellt, för att sedan gradvis rulla in i olika terräng.
Socialdemokratins stora vägval skedde på tjugotalet när partiet erövrade regeringsmakten OCH gjorde den borgerliga folklighetsretoriken till sin. Socialdemokraterna tog över staten och började sakta men säkert stöpa om denna utan att äventyra folkets förtroende. Arbetarrörelsen gjorde upp med kapitalet och valde kompromiss istället för konfrontation. Gradvis förändrades samhällsbalansen till socialdemokratins fördel, men utan att omedelbart slå ner fienden. Istället maldes de ner, och oppositionen reformerades till att bli ett slags socialdemokratiskt
b-lag. Istället för att utmana kapitalet så urlakades äganderätten och socialism gick från förstatligande till församhälleligande. Inga reformer togs utan att det fanns möjligheter att ta ett steg tillbaka. Den privata makten var formellt sett intakt, men i praktiken kom den politiska makten att få allt mer att säga till om.
På samma sätt har också Alliansen, eller framförallt Moderaterna, nu börjat agera. De har först erövrat statsmakten och sett till att välja sina strider till några fundamentala områden. Nagga fackets makt i kanten. Öka de privata inslagen inom ramarna för den offentliga maktens formella ramar. Erövra socialdemokratins språk - med ord som trygghet och solidaritet och arbete - och sakta vrida om det till en annan betydelse. Om arbetarrörelsen misslyckas med att återta makten i höst tror jag att de får finna sig i att spela andra fiolen lång tid framöver. Det samhälle som då kommer att växa fram är fortfarande en välfärdsstat, en svensk modell, ett industrisamhälle med social trygghet. Men det kommer att vara en annan slags välfärdsordning.
För väljaren kanske det inte låter så allvarligt som det gör för alla
arbetarrörelsens politruker som knappast längtar till ett par mandatperioder av grälsjuk oppositionsförvirring. Men det kommer inte att finnas någon väg tillbaka om den nya välfärdsstaten inte passar. Tåget går om knappt tre veckor. Det gäller att välja spår.