Kanske är det dags att försöka komma runt hörnet när det gäller diskussionen om välfärdens organisering? Framförallt måste vi sluta med uppdelningen "privat och offentligt" utan istället centrumsätta "medborgarnas krav på en bra välfärd". Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar råttor. Det betyder inte att vi ska strunta i att analysera varför utvecklingen blivit sådan, att det offentliga allt mer kompletteras av privata aktörer - och varför privat sektor behöver staten som hjälpgumma.
Vi ser hur staten & kapitalet växer samman, eller snarare visar sig vara två sidor av samma mynt. Precis som Mästaren (Marx) sade, är staten blott ett utskott som förvaltar bourgeouesins affärer. Vi ser allt fler regleringar av marknaden, vi ser allt mer marknad i offentlig sektor. Vi kan se att åtskilligt av det som välfärdsstaten står för genomförs av företag. Och det som var privat har tagits över av det offentliga. Vi sitter alla i samma båt, och gissa vem som ror?
Om vi har medborgarna som utgångspunkt, och inte "privat eller offentligt", kommer flera följdfrågor. Hur gör vi för att inte skapa ett överutnyttjande av välfärdssystemet, såväl genom att medborgarnas valfrihet kostar mer än det smakar, som att utförarna (oavsett vilka de är) skor sig mer än de förtjänat?
Det är förstås politikerna som har uppdraget att balansera budgeten för välfärden. Och avgöra hur mycket valfriheten får kosta, hur mycket utförarna kan plocka hem. Politikern har därför infört ett antal olika mekanismer för att sätta tummen i ögat på dem som producerar välfärden. Upphandlingsförfarandet är ett sådant exempel. Kommuner och landsting köper allt mer av vad de behöver på marknaden, snarare än att ha en flock anställda som gör jobbet.
På papperet ser det förstås bra ut. Därmed håller sig alla på tå. Politikerna blir herrar i eget hus. Verksamheterna utmanas ständigt när de vet att någon annan kan komma in och göra jobbet framöver. Platsen i laget är inte given. Men vad kostar det att ha ett upphandlande som juridifierats, med ständiga överklaganden, skadestånd och störningar av välfärdsleveranserna? En annan fråga som måste diskuteras är hur vi gör med välfärdsområden där producenterna och utförarna har ett informationsövertag?
Det brukar hävdas att vanligt folk inte kan avgöra vilken sjukvård som är bäst och därför är det svårt att låta dem välja. Det behövs expertis som tar hand om människor och berättar vad som gäller. Doktor Eliasson vet bättre än moster Svea. Men om detta är sant följer också att politiker och de flesta andra inte heller kan få riktigt grepp om vad som är bästa sjukvårdssatsningarna. Vi vet ju faktiskt att inte ens sjukvårdens aktörer själva vet vad som är rätt. Sjukvården präglas därför av ständiga revirstrider där aktörer försöker pinka in territorier. Det finns ingen tydlig sanning.
I det läget får vi nog acceptera att det måste finnas ett visst mått av frihet för patienterna att själva välja. De kan inte berövas ansvaret att själva avgöra vad som är bäst. Men det innebär inte en fri dragningsrätt på de gemensamma resurserna. Valfrihet ja, men inom de gränser som professioner och räknenissar sätter.