Det finns ett ganska bra argument för välfärdsstaten som går ut på att det är en inrättning som vi behöver i ett modernt samhälle för att minimera livsriskerna. Förr var det i familjen, släkten och klanens nätverk som vi riskminimerade. Hamnade vi på sniskan i livet hade vi anförvanter som genom blodsbanden kom till vår undsättning. Men risk-argumentet för välfärdsstaten är ganska defensivt. Det går ut på att vi vill försäkra oss mot elände och därför glatt bör betala in skatten och sedan hoppas på det bästa. Det är inte ett speciellt upplyftande perspektiv. Därför har också välfärdsstatens löfte kommit att utvidgas, från att vara en riskförsäkring till att också förkunna ett utvecklingslöfte. Alla ska känna trygghet, men alla ska också känna sig utmanade att pröva sina krafter.
Välfärdsstaten ska vara en plattform utifrån vilken vi ska få hjälp att uppnå våra drömmar. Det allmänna bistår alla som vill odla sina talanger. Ger möjlighet till utbildning, bra bostad, ett visst kulturutbud och annan grundläggande service, för att med detta som grund kunna skapa en livskarriär, uppnå självförverkligande, uppleva något oväntat positivt kring ständigt nya hörn som vi med hjälp av det allmänna vill runda.
Välfärdsstaten växte fram som ett skydd mot det onda, men blev ett instrument för att uppnå det goda. Inte minst skolan har varit detta instrument, med vilket makthavarna försökt dana det uppväxande släktet till stora och starka individer, som med duktighet och ambition ska bygga landet. Och skapa sig en trivsam och gemytlig tillvaro, där de egna talangerna odlats upp allom till nytta. Där var och en gjort bruk av sin egenart. Visst, välfärdsstaten ska också ge oss trygghet. Vi ska veta att sjukvård och omsorg finns i närheten om olyckan är framme, eller när vi inte längre orkar jobba för fullt. Men välfärdssystemet är inte enbart riskminskande, utan också möjlighetsutvecklande. Det är därför som välfärdsstaten också haft vissa framgångar, historiskt sett. Den har mobiliserat kraft ur folkdjupet, gjort medborgare av undersåtar, stampat fram horder av skickliga yrkesutövare ur det svenska folkdjupet. Som alla löst charterbiljett mot ständig förnyelse av lyckan.
Credot har varit att skapa en jämlikhet genom mobilisering, genom att få människor att utnyttja sina potentialer fullt ut, skapas inte bara ett rikare samhälle, utan också en slags elitmänniska, som inte har något döfläsk att släpa på, utan varje fiber i kroppen är ändamålsenlig, varje cell i hjärnan utnyttjad till max. Det är alltså en slags elitism, men med tillägget att alla som anstränger sig kan bli en toppkraft. Om du inte ständigt befinner dig på ditt livs högtryck beror det på dig själv. Inte som förr, på fattiga föräldrar, elaka bönder eller dåliga skolor. Vägen framåt ligger öppen för alla som anstränger sig lite.
Ungefär så skulle vi kunna sammanfatta välfärdsstatens dilemma. Om människor inte har något utanför sig själv att använda som förklaring till sina problem, borde vi då inte uppfinna något som vi ändå kan skylla på? Kan inte välfärdsstaten leverera det också, så att folk slipper ångest över självinducerat elände?