Första maj är sedan 116 år arbetarrörelsens högtidsdag. Det var socialistinternationalens möte i Paris 1889 som blev upptakten. Då beslutades att förklara första maj som arbetarnas gemensamma demonstrationsdag. 1890 blev det även praktisk verklighet.
Kraven då var tydliga: Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila. 1939 blev första maj helgdag i Sverige. Första maj blev och är fortsatt arbetarrörelsens egen dag. I år med överraskande stort engagemang. Även i vårt eget län. Orättvisor finns och det finns ingen anledning att inte bara knyta näven i byxfickan. Trots ett minskat intresse håller första maj ställningarna. Även om det idag tyvärr även är de inom arbetarrörelsen, som ifrågasätter det som det heter de ”gammalmodiga” demonstrationerna.
Samtidigt hörs röster från borgerligt håll om att första maj numer är så föråldrat och inskränkt, att det vore hög tid att avskaffa denna dag som helgdag. Tankar och förslag från historielösa nyliberaler.
Första maj håller fortfarande greppet om den socialdemokratiska rörelsen. Hos både politiskt och fackligt aktiva. Det är en tradition att slå vakt om och en helgdag att värna om. Att förändringar sker från den traditionella modellen gör inte saken sämre. Hellre folkligt och uppslutning än tråkigt och ett oengagerat ”måste”.
De orättvisor och de klasskillnader som är så synliga i dagens samhälle fick självfallet plats när arbetarrörelsens demonstrerade denna första maj. ”Tillsammans för Sverige” var den något slätstrukna samlande appellen, men det handlar i grunden om den svenska modellen.
I Piteå som i hela Norrbotten slogs den tonen an och utvecklades från många talartribuner. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, denna starka kvinna, kunde höras både i Luleå och Boden.
Sedan är det inte att förvånas över att många trogna socialdemokrater anser att Första maj inte längre berör dem på samma sätt som förr.
Rörelsens ledning lyssnar när det passar och bryr sig inte nämnvärt i övrigt, är en vanlig kommentar. Kampen har förbytts i förvaltande. Här finns mycket att förändra.
Visst är det viktigt, att just på första maj manifestera att vi tillsammans är starka, men det måste vara något vi borde göra varje dag. Orättvisor och de klasskillnader, som är så tydliga i dagens samhälle måste synliggöras och avslöjas. Envetet och envist.
Vi upplever dagligen tillkortakommanden inom vård, skola och omsorg. Tillsammans för Sverige förpliktar och får inte bli förströdda ord som blir en än dagslända enbart denna första maj.
Så de som talar om första maj-firandets snara död har inte lyssnat till den uppgivenhet som finns bland allt fler i dagens samhälle, där förväntningarna på regeringen, och inte minst Socialdemokraterna, är stora och där välfärden och rättvisefrågorna är livsviktiga.
Landet är inte färdigbyggt om någon nu trott det. Det är i samtalen och dialogen som politiken förs framåt. Därför behövs första maj som en av många arenor för fortsatta samtal. Välfärd ser inga murar.
Solidaritet blir aldrig omodernt.