Välfärden inget hot mot tillväxt
VÄLFÄRD. Sveriges generella välfärd har inte haft någon negativ inverkan på tillväxten, den kostar betydligt mindre än vad som hävdas i debatten och klassas som världsledande. Den enda sociala modell som ger både hög rättvisa och hög effektivitet Expertutlåtanden att minnas när välfärdsstaten åter attackeras.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jämlikheten, inkomstutjämningen, de höga skatterna och de generösa förmånerna har varit och är till skada för Sverige. Tillväxten har inte lett till någon ökad sysselsättning de senaste 25 åren. Folk jobbar för litet, anstränger sig för litet, är obenägna att byta jobb och flytta.
Det är inte första gången organisationer närstående Svenskt Näringsliv och moderaterna (numera även centern), får hjälp från amerikanska ekonomer och ekonomijournalister för att vrida Sverige åt höger. Attacken mot den svenska välfärdsstaten, som ledde fram till borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister, inleddes i slutet av 1970-talet på ledarsidan i Wall Street Journal, spred sig till ledande tidningar i USA och till London och The Economist. "Det är svårt för en utomstående att inte känna en viss Schadenfreude (skadeglädje) inför tanken på Sverige", skrev Economist i slutet av 1994 och förvånade sig över att svenskarna envisades med att vilja ha den här "loser-modellen" och därför röstat tillbaka socialdemokraterna.
Om detta skriver Peter H. Lindert i "Välfärdsstatens expansion - ekonomisk tillväxt och offentlig sektor under 200 år", utgiven på SNS förlag under hösten 2005. Det är en internationell studie, där Sverige specialstuderats och Lindert, historiskt orienterad professor i ekonomi vid University of California, tror på den svenska modellen.
Enligt honom har vare sig de höga skatterna eller de generösa socialförsäkringssystemet tärt på tillväxten. Det är en tes ekonomer bevisar genom att rita staplar och diagram på svarta tavlan, men i verkligheten finner den
inget stöd, konstaterar Lindert.
Att den svenska modellen fungerar så bra förklaras bland annat med att bidrag och ersättningar från socialförsäkringssystemet till stor del beskattas. Välfärden är i princip självfinansierad via skatterna. Och det är inte bara höginkomsttagarna som står för kalaset. Låg- och medelinkomsttagarna deltar i lika hög grad, sett till andelen av inkomst.
Och när man kommer ned på punktskatterna och momsen är det inte längre fråga om skatt efter bärkraft. Låginkomsttagaren betalar lika mycket i skatt på tobak, alkohol, tidningar, bensin, el och olja som höginkomsttagaren och momsen är lika hög för den fattige som den rike. Låg- och medelinkomsttagarna betalar alltså en större andel av lönen till moms och punktskatter, än höginkomsttagare.
Peter H. Lindert är inte ensam om att visa på att välfärdens kostnad för svenska staten är överdriven. Industriländernas samarbetsorganisation, OECD, pekar på samma sak. Sverige har de högsta offentliga sociala utgifterna i procent av BNP, men när skatten räknats bort hamnar både Frankrike och Tyskland före.
Den belgiske ekonomiprofessorn
Andre Sapir har studerat olika sociala modeller i Europa och konstaterar att den nordiska, dit den svenska hör, är den enda som förenar hög rättvisa och hög effektivitet.
Arbetsglädje och produktivitet ökar inte med sjunkande löner och ökad otrygghet. Hur någon nu kan få för sig det?