Under den borgerliga regeringsperioden har den generella välfärden så sakteliga, men helt medvetet, urholkats. Maskorna i välfärdsnätet har blivit allt större över tid. Vi ser det i vår egen vardag. Grannar och vänner, sjuka eller arbetslösa, har fått det svårare att klara vardagen. Men också arbetslösa, människor utan a-kassa eller sjuka som inte länge får sin sjukersättning utan tvingas söka jobb som inte finns.
Fördelningspolitiken har med de borgerliga regeringarna hamnat på undantag. Och till delar havererat. Istället behöver vi en politik där villkoren i a-kassan förbättras liksom ersättningarna i sjukförsäkringen, men enligt landets statsminister gör a-kassan arbetslösa till slöfockar och sjuka ska klämmas åt.
I samma andetag väljer regeringen att kompensera företagen med 16 miljarder kronor i sänkt bolagsskatt. En skattefinansierad sådan. En dyr gåva till storföretagens ägare. Detta sker samtidigt som samma regering försöker övertala löntagarna till återhållsamhet. Snacka om "rättvisepolitik".
Borgerlighetens skattesänkarpolitik måste med större kraft ställas mot den skattefinansierade välfärdspolitik som flertalet medborgare vill slå vakt om. I allianspolitiken tycks den enskilda individen vara det allra viktigaste. Det gemensamma har satts på undantag. Privatiseringar och sänkta skatter för dem som redan har gör självfallet att klyftorna i samhället ökar. Vi har fått en politik som dels syftar till att åstadkomma ett systemskifte, dels till att berika dem i vårt samhälle som redan har det bra. Låginkomsttagare har mycket litet att hämta när den borgerliga politiken slår ut i full blom.
I retoriken, uttolkad av Anders Borg, blir allt så mycket bättre om skattenivåerna sänks. Helt utan känsla eller förståelse för att skattepolitiken är det fundament som krävs för att vi ska upprätthålla en rättvis välfärdspolitik för alla. Problemen med en orättvis fördelningspolitik är uppenbara. Vi ser det redan hos dem är drabbade av arbetslöshet, sämre skolor, sämre sjukvård och en allt mer avskalad samhällsservice.
I sin yttersta konsekvens är risken att de som drabbas av den nya fattigdomen bryter med ett samhälle som saknar förståelse och empati för deras utsatta situation. Vi får därmed ett mer segregerat samhälle med nya samhällsproblem i släptåg. Medan tryggheten borde vara en rättighet för alla. Det sker medan privatiseringarna av välfärden inom vård, skola och omsorg har blivit vardagsmat. Människor som inte har råd riskerar därmed att marginaliseras. De senaste sex åren med regeringen Reinfeldt har handlat om ökade klyftor. De gemensamma lösningarna har hamnat på undantag.
Socialdemokraterna har ett tufft jobb framför sig och måste ge tydliga besked om skillnaderna i svensk politik i dag. Det gäller att övertyga om styrkan i det solidariska samhället. Otryggheten och klyftorna mellan fattiga och rika får helt enkelt inte fortsätta att växa. Reinfeldts "jobbpolitik" har inte fungerat. Hårdare villkor och lägre ersättningsnivåer har inte fått arbetslösa att söka fler jobb. Sjukfrånvaro bekämpas med med utförsäkringar och gör att allt fler tvingas leva på ett allt magrare försörjningsstöd.
Det tycks vara en medveten politik från regeringen att urholka trygghetssystemen. Resultatet av detta ser vi dagligen på landets socialkontor. Något som kommer att förvärras än mer nu när jobbkrisen är över oss.