Valet som gjorde oss till amerikaner
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hoppats hade jag naturligtvis gjort, men aldrig vågat tro att det skulle bli Barack Obama.
I mina allra nattsvartaste stunder betvivlade jag rentav att han ens skulle få behålla livhanken om han mot alla odds ändå skulle komma i närheten av Vita huset.
Att valet var historiskt har vi fått höra nästan till utmattning och till det historiska hör kanske att det gjorde oss allihop till både optimister och amerikaner på en gång.
Lite optimism kan vi sannerligen också behöva, men USA-dominansen i svenska medier har verkligen slagit alla rekord. Det är tur att det nu är över så att resten av världen också får en sportslig chans igen.
Visst är USA en världsmakt, med en global påverkan som gör det intressant även för oss svenskar vem som besitter dess högsta ämbete.
Men ta Brasilien, exempelvis. Upp emot 200 miljoner invånare, en världsmakt i vardande, sedan 2003 styrd av en före detta metallarbetare som lovat avskaffa fattigdomen.
Spännande, minst sagt. Hur går det för Lula? Visst borde vi ha rätt att få lite mer fortlöpande rapporter om den saken? Men i våra tongivande svenska medier hör vi eller läser knappt ett ord om detta projekt, allra minst har vi gjort det under den amerikanska valkampanjen.
Att fler svenska journalister talar engelska än portugisiska är förstås en förklaring, liksom de historiska och kulturella förbindelserna mellan oss och USA. Men obalansen i vår utrikesrapportering är likväl något som diskuteras och ifrågasätts alldeles för litet.
All denna massiva USA-
bevakning till trots, har Sveriges radio konstigt nog ännu efter snart två mandatperioder fortfarande inte lyckats komma fram till ett enhetligt uttal av den avgående presidentens efternamn.
Heter han Bosch eller heter han Bush, som i busksnår?
Ingen tycks veta, ingen tycks bestämma, ingen tycks ha brytt sig och nu spelar det kanske heller ingen roll. Men helt klart blir det ju mycket enklare med Obama.
Förutom alla journalister var en ännu större (?) härskara svenska kampanjstrateger också på plats.
Till det de har med sig hem hör förhoppningsvis lärdomen om vilken betydelse humorn sägs ha haft i årets kampanj.
Just humor är ju en av flera stora bristvaror i svensk politik just nu. Att Göran Hägglund fått rykte om sig som rolig säger mer om resten än det säger om honom.
Med tanke på de förhoppningar vi alla investerat i honom får vi nu innerligt hoppas att Barack Obama inte går och gör något dumt.
Som att invadera Venezuela, bomba Teheran eller något liknande för att visa musklerna.
Nej, jag tror inte Obama kommer att göra det. Men presidenterna som vi väntar oss mest av har tyvärr också en viss förmåga att göra oss mest besvikna.
Men, för stunden och tills vidare: Låt oss glädjas åt att det till synes omöjliga ändå kunde ske. Och enbart symbolvärdet i att en svart familj flyttar in i världens vitaste hus har faktiskt historiska dimensioner som överträffar det mesta.