I politiken internt och i media har man blivit förberedd på att årets valrörelse till väldigt stor del kommer att handla om att smutskasta sina politiska motståndare, något som ofta får mycket kritik eftersom det sällan ger en bra bild av ett partis egen politik.
Och vad händer? Socialdemokraterna lyfter egna förslag och redogör för olika lösningar gällande bland annat ungdomsjobben och vården. Vad Moderaternas politik innebär vet vi redan.
Det faller sig knappt ens lite intressant att lägga tid och energi på att dissekera den moderata politiken och dess verkningar.
Ju längre norrut vi kommer ju mindre energi behöver läggas på smutskastningen.
Den moderata politiken är inte för oss som arbetar. På ställen där de flesta jobbar inom Kommunal eller inom landstingets regi vet vi att det inte är för oss skattesänkningarna är till för. Vi tjänar alldeles för lite.
Jobbar jag i industrin vet jag att det inte är för oss de nya reglerna i sjukförsäkringen gäller, för de leder till att jag med utsliten rygg inte kommer kunna varken arbeta eller få sjukförsäkring.
Vi vet att alla vi med tunga yrken direkt röstar för utförsäkring via en alliansfärgad röstsedel.
Alla vi som har fått jobb inom restaurangbranschen vet att eftersom sänkt restaurangmoms leder till ökade vinster för min arbetsgivare är det direkt olönsamt för denne att anställa en till servitris. Så röstar jag för en moderatledd regering vet jag att det är min stress på arbetsplatsen jag röstar igenom.
Med en röst på något av allianspartierna vet vi att vår gemensamma trygghet kommer att läggas på entreprenad. Med en röst på något av allianspartierna kommer du inte längre vara en individ i vårt samhälle, du kommer reduceras till en summa pengar, en summa det går att spara eller slösa med, till fördel för vinster och vinstuttag.
De valkampanjer som skulle bli deM som smutskastar mest har i stället kommit att handla om människovärde. I alla fall från socialdemokratiskt håll. Mer existentiella frågor än ens pengar på banken har kommit upp på agendan.
För det går inte längre att se bort från krig, elände och maktmissbruk när de sticker oss i ögonen i form av ryska plan som flyger över Sverige och den ryska invasionen av Krim, över hur romska tiggare tar sig längre och längre norrut och längre och längre in i Sverige för att kanske, kanske kunna skapa sig ett lite bättre liv när de kommer hem igen.
Vi ser det i form av total massaker av palestinier i Gaza, och hur stor frågan även är här i Sverige, tusentals mil härifrån då sittande regering inte ens kan erkänna Palestina.
För vad spelar en eventuell tusenlapp mer i månaden för roll när imperialismen kliar som ett infekterat sår på många ställen i världen? Och vad spelar det egentligen för roll att min hamburgare kostar två kronor mindre när min mamma inte får den vård hon behöver?
Socialdemokraterna har under de senaste veckorna presenterat vallöften, trovärdiga och nödvändiga för att råda bot på de samhällsproblem vi ser.
Löftet om traineejobben kommer välbehövligt.
Löftet om Lex Serafen kunde inte ha kommit en dag senare. Den socialdemokratiska politiken talar sitt tydliga språk, vi kommer inte vänta ut arbetslösheten, vi kommer agera.
Vi kommer inte sälja ut vårt gemensamma för att göra kapitalister nöjda.
Ska traineejobben och Lex Serafen bli verklighet krävs det att det landar en socialdemokratisk valsedel i urnan. Det här valet handlar mindre och mindre om avdrag hit och dit, det handlar om att få behålla vårt människovärde.