Våld möts med nytt våld
mellanöstern. Medan tusentals svenskar fortfarande väntar på evakuering från det redan krigshärjade Libanon fortsätter upptrappningen av våldet i Mellanöstern. Israel angriper civila mål i Gaza och flygbombar Beirut och Tripolis, kommunikationer och infrastruktur i hela Libanon. Det är framförallt civilbefolkningen som drabbas när våldet eskalerar.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det som sker i Mellanöstern just har ett inslag av antikt ödesdrama över sig. Våldet finns altid närvarande. Ända sedan 1948. Oskyldiga människor dödas och lemlästas både i Israel och, framförallt, i de palestinska enklaverna. Den svage står mot den starke. Dramat går vidare. Nu i allt snabbare och farligare takt.
Mest upprörande är hur världssamfundet så länge vänt ryggen till händelseutvecklingen. FN kommer ingenstans tack vare USA-veton och sitt stöd till Israel. När ett svagt hopp om konstruktiva lösningar kan skönjas skjuts de snabbt i sank av israeliska attackhelikoptrar eller av Hamas självmordsattacker och Hizbollahs raketattacker. Därefter initierar Israel målmedvetet kollektiva straffexpeditioner som drabbar den palestinska civila befolkningen hårt.
Så ges våldet och oförsonligheten ständigt nytt bränsle. Och just nu i en allt mer skrämmande intensitet. Nytt våld möts ständigt med nytt och mer utstuderat våld.
Israels förre premiärminister Ariel Sharon var en hårdför politiker. Han talade gärna om fred och säkerhet, men alltid om fred ensidigt på Israels villkor. Det var Ariel Sharon, som med sitt provokativa besök på Tempelberget i Jerusalem, utlöste den kris som aldrig tycks få ett slut. Fortfarande växer de israeliska bosättningar på Västbanken. I bakgrunden finns alltid drömmen om stor-Israel. Då vill man inte i grunden fred, då ber man om konfrontation.
När Israel gång på gång bryter mot folkrätten applåderas detta av världens enda stormakt och den enda makt som sitter inne med nyckeln till en framtida fredlig lösning av Israel-Palestinakonflikten. Den tidigare så omhuldade vägkartan för fred har redan helt raserats. Nu kräver omvärlden att bosättningspolitiken upphör och att de 8 000 bosättarna i Gaza dras tillbaka. Men bosättarna finns inte bara på Gazaremsan.
Enbart under de senaste åren har antalet bosättningar på palestinskt område ökat med över 20 procent. I slutet av förra året fanns det 230 000 israeliska bosättare på Västbanken. medan den arabiska befolkningen trängs undan i gettoliknande enklaver. Vad vi ser växa fram är en ny form av cynisk och arrogant apartheid.
De palestinsk-israeliska relationerna befinner sig på en obehagligt låg nivå. Båda sidor bär självfallet skuld för händelseutvecklingen, men det är otvetydigt att Israel, som den överlägset starkaste parten, som måste inse att förhandlingar är den enda vägen för att uppnå verklig fred och trygghet. Den tvåstatslösning som de flesta hoppas på.
Just nu står vi inför ett ett långt och utdraget gerilla- och terrorkrig kan bara få nya förlorare. När alla dörrar verkar stängda och reglade tar extremismen för sig. På båda sidor.