Vägen från framgång till historiens sophög är ibland mödosam och lång. Och ibland sker det jättefort. Förfallet kan dra ut på tiden, eller komma innan vi själva anar det.
I boken "Hur jättarna går under" (Bookhouse Publishing 2009) försöker författaren Jim Collins beskriva några kännetecken på undergång. Han har studerat framgångsrika företag som hamnat i kris. Jag tror hans beskrivning också kan passa in på andra sammanslutningar, exempelvis partier.
Den första undergångsegenskapen är enligt Collins att "framgång föder övermod".
Framgången gör organisationen oåtkomlig för kritik och försök till förnyelse. En viss arrogans uppkommer, en känsla av att vara sig själv nog. Organisationen tror att den själv helt kan ta åt sig äran av sin succé och inser inte att denna ofta beror lika mycket på slump och tur som att rätt beslut fattats.
Känslan av att kunna gå på vatten ger nästa egenskap: Mycket vill ha mer! Organisationen börjar överge sin ursprungliga affärsidé, det som Collins kallar "det primära svänghjulet" och försöker istället utvidga sitt territorium. Organisationen börjar också slarva med tillsättandet av nyckelpersoner på viktiga poster. Den disciplinerade kreativiteten som en gång gav framgångar sätts på undantag.
Andras idéer och skapelser börjar betraktas som fåniga, eller något man kan köpa in om det behövs. Sakta börjar organisationen bli icke-lärande och hänger med blott genom att knapra på andras kreativitet.
Den tredje undergångsfaktorn är att ignorera interna varningsklockor och störande fakta. Organisationen börjar blunda för risker och faror. Ledarskapet bortförklarar det negativa i omvärlden, förstorar det positiva. Övriga i organisationen anpassar sig efter detta och spelar omedvetet med i att sakta men säkert förvränga omvärldsbilden som den passar den egna historien.
Faktadialog avlöses således av förnekelse och önsketänkande. Paradoxalt innebär blundandet för risker är allt fler chansartade beslut. Historien av framgång har lärt att allt ordnar sig till det bästa på grund av den egna suveräniteten.
När framgångarna uteblir framträder en fjärde undergångsfaktor tydligt. Hårt pressad börjar organisationen leta efter en snabb räddning, antingen genom att gå tillbaka till ursprunget, "det primära svänghjulet" och blir därmed lätt marginaliserade, eller genom nya satsningar.
Antingen lämnas den stora scenen lämnas öppen för andra aktörer medan man själv retirerar, eller så griper man efter det Collins kallar för "sista halmstrået". Organisationen försöker skaffa en karismatisk ledare som med en radikal omvälvning kan förändra spelreglerna på marknaden.
Den ogina omvärlden ska således slås med chock så att den tvingas förändra sig i riktning mot den egna världsbilden. Organisationen försöker åter bli gravitationscentrum för allt skeende. Organisationen försöker dessutom komplettera det som fattas genom förvärv eller samarbeten. När den egna förmågan inte längre är tillräckligt kallas det in ersättningar och substitut.
En femte undergångsfaktor är uppgivenheten inför alla motgångar. Några kastar in handuken, andra känner kämpaglöden försvinna och några blir passiviserade inför alla svårigheter. Gnället och inre stridigheter eskalerar. Stridskassan är förbrukad och den påtvingade snålheten snitslar vägen till slutet.
I det svenska politiska landskapet kan vi se några politiska partier som verkar öppna sina grindar mot meningslöshetens hagar. Ni tänker förstås på Centerpartiet och Kristdemokraterna. Frågan är om Collins beskrivning också passar in på fler partier.