Vågar man hoppas på sabotage?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
SVT:s stolta satsning Debatt special direkt från Peking, där svenska folket skulle få ställa frågor till kineserna och kineserna skulle få chans att berätta om hur de egentligen har det, blev en av Sveriges hittills sämsta insatser i OS. Tekniskt är OS i Peking fulländat och sändningarna i perfekt skick. När Debatt drog igång var det som om alla knappar och trådar överlämnats åt ett gäng teknikfientliga 70-plussare.
Avståndet mellan Kina och Sverige symboliserades av att programledarens tal aldrig hann ifatt programledarens munrörelser, eller om det möjligen var tvärtom. För detta bad SVT om ursäkt, men inte för resten. Svenska damer intervjuade på svenska gator talade flytande kinesiska. Det här var skämtprogrammet Folkrepubliken Kinas tv på riktigt. Kineserna sa ingenting. Åtminstone fick man inte veta vad dom sa. Och den här gången var det väl Sverige som stod för censuren.
Att klämma upp Kinas ambassadör i Sverige mot väggen visade sig svårt. Varje svar inleddes med att Mr Kina lugnt och vänligt blickade på Mr Skjutjärn genom sina personliga tv-rutor till glasögon, tog en rejäl klunk te (grönt får man förmoda) och sedan höll ett litet tal, vilket inte lär föranleda hemförlovning. Och JJ var inte ett dugg mer halsstarrig än min underbart välartade kungspudel Sky, som dessvärre gick bort en av sommarens lätträknade soliga söndagar.
"Tror du gästerna (kineserna i panelen, red:s anm.) kan säga vad de vill i direktsändning?", var en fråga SVT ställde i sitt upprop till svenska folket att komma med frågor. Ja, det är ju det vi fortfarande inte vet så mycket om, eftersom översättningsmaskinen drabbades av stroke. De få som hördes hade bara gott att säga om sitt land. Och det var ju skumt.
I Sverige är vi uppriktiga och säger som det är om det här "djävla landet där alla lever på bidrag". Här fegar vi inte och är rädda för att kastas i fängelse.
Svenska folkets frågor hade också väldigt svårt att nå Peking. Hallå, hallå, hallå, hallå!!! ropade en kvinna och hon lyckades ta sig ända fram och ställa sin fråga: "Varför stänger kineserna in hundar i burar och äter upp dom?".
Panelgästen Zat Liu, representant för den framväxande kinesiska medelklassen, fnissade och sa att det nog var en fråga till Sydkorea. Janne Josefsson sa att han sett "Hund" på en restaurangmeny. Är du säker på att det var hundkött? kontrade Zat Liu. Säker kan man inte vara. Kanske ett försök att locka turister med något exotiskt, när det egentligen bara var vanlig, simpel kyckling.
Och hallå, hallå, hallå!!! Tänk när Indiens "Janne Josefsson" kommer till Sverige och telefonfrågarna i hans hemland undrar varför svenskarna, som är så få och har så mycket mat, slår ihjäl de heliga korna och mal ner dem till köttfärs?
"Det här är nog den största journalistiska utmaningen jag haft och samtidigt den mest spännande. Allt kan hända", sa Janne Josefsson i en intervju. Allt, men knappast teknikens sammanbrott. För den svenska självbilden vore det bra om det visade sig vara ett kinesiskt sabotage. Kan man hoppas på det?