Vad valet gäller
Jag har förtvivlat letat bakåt i historien för att hitta en borgerlig statsminister som vunnit ett val. Men vad jag kan se har det bara hänt en gång, nämligen 1908 när Arvid Lindman lyckades få sin ministär att överleva väljarnas dom.
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det finns mer att fundera över. Socialdemokraterna brukar gå ungefär plus minus noll i valrörelserna. Däremot brukar de borgerliga förlora ungefär en procent. Det är dessutom sällan som stora glapp mellan opposition och regering kan hämtas hem. Rekordet är Olof Palme som i valrörelsen 1985 hämtade hem ett åttaprocentigt underläge. Men det är outstanding. Allt detta kokar ner till att den borgerliga regeringen ligger pyrt till om vi tror att historien kan berätta något för oss.
Om väljarna också tittar på vad Alliansen lovat och vad de levererat borde regeringen få svårigheter. Utanförskapet har inte brutits. Det har inte blivit speciellt mycket bättre med Reinfeldt som statsminister. De har sålt några inkomstbringande statliga företag och öst in pengar i ett förlustbringande dito. De har ökat otryggheten utan att i motsvarande grad få fler i arbete. De har dessutom likt en förstagångsförbrytare skyllt sina gärningar på andra - antingen sossar eller finanskris.
Men väljarna är inte, det måste vi komma ihåg, speciellt långsinta eller tillbakablickande. De ser framåt. Vem är bäst lämpad att leda Sverige? Dessutom är väljarna lättflyktiga. De byter parti allt vildare och allt mer svårförutsägbart. Om vi dessutom har ett högtflygande örnperspektiv på samhällsutvecklingen upptäcker vi att historien ibland växlar spår. Det blir ett epokskifte. Eller i vart fall en konfigurering av det politiska framåtskridandet.
Som på 1920-talet när socialdemokratin erövrade folkhemsbegreppet. Och under andra världskriget när Per Albin blev landsfader. Eller under rekordåren då reformverksamheten på sextio- och sjuttiotalet lade grunden för ett folkhemskt lyckorike. Eller kriserna som förnyade socialdemokratin på åttiotalet. Eller den gröna vågen och feminismen som kommit att rita om den ideologiska kartan.
Valet 2010 kan mycket väl vara en sådan vändpunkt. Det är då väljarna bekräftar utvecklingen mot ett tvåpartisystem. Det är den hösten väljarna bestämde sig för en tuff socialdemokratisk modell med borgerligt styre. Det är tredje söndagen i september 2010 då socialdemokratin katapulteras in i en lång uppslitande förnyelseprocess för att komma tillbaka till makten kanske först 2018...
Men valet 2010 kan också innebära en strukturrationalisering av partisystemet. Ett eller två partier kan åka ur riksdagen och ett nationellt parti kan göra en nyetablering. Vad det sedan leder fram till - om exempelvis Reinfeldt sitter kvar på Sverigedemokraternas stöd - är för tidigt att sia om.
Det är heller inte uteslutet att vi då får en blocköverskridande överenskommelse. Därmed blir Alliansen och Koalitionen en tillfällig historia. Och vi får istället en ideologiblandad mittenregering med allt vad det innebär.
Så frågan är om 2010 blir den första gången i modern tid då en borgerlig regering lyckats klara ett val. Och Mona Sahlin går till historien som den första socialdemokratiska partiledaren som aldrig blev statsminister.
Jag vet inte själv riktigt vad jag ska tro. Däremot är jag övertygad om att detta val är det mest intressanta på mycket länge. Att det är ett val där väljarna faktiskt inte bara väljer regering utan också hur framtiden ska gestaltas.