Snowden avslöjade förra året de amerikanska globala massövervakningsprogrammen. De är så omfattande att de för östtyska Stasi skulle ha varit, såsom en av dess gamla chefer nyligen sade, ”en dröm som blivit verklighet”. Stasi, sade han, hade möjlighet att avlyssna fyrtio telefonsamtal åt gången. Den amerikanska spionorganisationen, NSA, har kapacitet att övervaka 75 procent av all amerikansk internetkommunikation.
Vad den svenska spionorganisationen FRA har möjlighet till vet vi inte, men de senaste månadernas avslöjanden om tätt samarbete med de brittiska och amerikanska motsvarigheterna borde göra oss oroliga. Särskilt uppmärksamma borde vi vara därför att det i det närmaste är en naturlag, att ju hemligare de statliga organisationerna är desto mer benägna blir de att bryta eller tänja på lagarna.
Ett exempel är avslöjandet om att FRA genomfört dataintrång i samarbete med NSA. På FRA:s nyspråk kallas detta ”aktiv signalspaning”. Det är enligt FRA:s förre generaldirektör Ingvar Åkesson förbjudet i den så kallade FRA-lagen. Lagens syfte var att möjliggöra avlyssning av kabelburen trafik. Inget sades om att hacka sig in i datorer.
Men detta gäller helt plötsligt inte längre. Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten skrev i en debattartikel i Svenska dagbladet före jul att all signalspaning som FRA genomför kräver tillstånd från domstolen och om tillstånd finns så begås inget brott. Ägnar sig FRA åt dataintrång, så har det tillstånd för det och således är det inte olagligt.
Alltså, om FRA gör sig skyldigt till dataintrång är det lagligt. Även om dataintrång är olagligt.
Men folkstormarna uteblir. Enligt en nyligen gjord undersökning är visserligen nästan nio av tio emot massövervakning, men endast var åttonde tillfrågad är ”mycket orolig” för att bli övervakad. Jag tror att det hänger samman med att de flesta ser frågan om personlig integritet som en fråga om var privatlivets gränser går, snarare än som en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati.
Delvis beror detta på att övervakningsmotståndarna är dåliga på att förklara vad de menar när de säger att vår personliga integritet är hotad. Uttrycket ”personlig integritet” har nämligen flera olika betydelser. Det kan betyda att individen är ”okränkbar” men det kan också betyda att individen är ”oberoende”. De politiska implikationerna är olika.
Betraktar vi frågan om övervakning som en diskussion om individens okränkbarhet, kommer debatten att glida mot frågeställningar om var gränserna för den personliga sfären går. Hur mycket har staten rätt att veta om vad medborgarna gör när rullgardinerna har dragits ned? Samtidigt befinner sig uppdelningen mellan privat och offentligt liv i snabb förändring.
Vi exponerar helt frivilligt allt mer av våra privata liv på nätet, varför vi också blir mindre benägna att försvara det.
Men om vi med personlig integritet avser individens oberoende blir frågeställningarna annorlunda. Vi måste då börja fundera på om övervakning har effekter på åsiktsfriheten, valhemligheten, rätten att meddela sig med journalister och faktiskt också om övervakningsmetoderna medför risker för maktbalansen inom staten.
Flera medieföretag har på senare tid infört krypterade kanaler för att vi ska kunna läcka information anonymt. Det är bra. Men varför ska jag ens behöva oroa mig när jag mejlar en journalist? Det är ju min grundlagsstadgade rättighet!
Massövervakningen gör därför att vi måste börja ställa oss frågor som: Vågar jag säga och skriva vad jag innerst inne önskar om jag vet att andra kan få reda på det? Vågar jag röra mig fritt om jag vet att det är möjligt att följa varje steg jag tar via min mobiltelefon? Finns det några risker med att demokratins beslutsfattare kan vara avlyssnade?
I min vardag spelar detta kanske ingen roll. Men menar man allvar med att valhemlighet är viktigt är detta centrala frågor, liksom det är för den som har information om eventuella oegentligheter inom exempelvis svensk vapenindustri, regeringskansli eller FRA och som vill nyttja sin grundlagstadgade rättighet att meddela sig med journalister.
Trots detta tycks det mest vara filmmakare i Hollywood och deckarförfattare som ens diskuterar dessa aspekter av massövervakningsproblematiken. Men när Snowden uppger att han skulle ha kunnat avlyssna självaste president Obama överträffar verkligheten fiktionen. Det bör stämma till eftertanke.
Personlig integritet handlar om rätten till privatliv, men i detta ligger mycket mer än vad vi gör i hemmets avskildhet. Den privata sfären är den fungerande demokratins förutsättning och det är om detta som diskussionen om massövervakning bör handla.