Låt oss blicka framåt och skåda vad som är på väg att hända:
Vi befinner oss i en stor samhällsförändring där gamla ordningar som inte kan anpassa sig antingen bryts samman eller trängs undan av nya mer effektiva produktionsplattformar. Traditionella industrier försvinner på samma sätt som industrialiseringen en gång i tiden gjorde processen kort med jordbrukets och hantverksnäringens dominans.
Nationer faller samman och folk tvingas ut på vandring. Landsbygden evakueras och städerna drar till sig allt fler som vill ha en ny framtid. Det finns en lång rad etiketter att klistra på denna utvecklingskarta – som digitalisering, den nya ekonomin, Asiens århundrade, globalisering, kunskapssamhället, urbanisering och en ny folkvandringstid.
Allt bekräftar den historiska slutsatsen att ingen samhällsordning är för evigt. Detta gör att Sverige, som har ett framgångsrikt välfärdssystem, gradvis förändras. Inflödet av människor från andra länder kommer att utsätta välfärdssystemet för påfrestningar, på samma sätt som emigrationen en gång i tiden tvingade fram nya politiska lösningar.
Egentligen tydliggör flyktingvågen det vi redan visste – nämligen att det är svårt att upprätthålla generösa socialpolitiska program när en stor andel av medborgarna permanent står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Den svenska idén om att alla ska omfattas av ett välfärdssystem som bara anser att det bästa är gott nog åt folket får finansieringsproblem.
Tidigare försök att lösa detta med höjda skatter, ökad upplåning och avmagringskurer för att kunna upprätthålla välfärdslöftet till medborgarna har nått vägs ände.
Just nu omprioriteras resurserna för att klara de akuta problem som migrationen skapar, varvid osäkerhet om den långsiktiga finansieringen blir allt mer uppenbar. Vi tycks därför stå inför något slags systemskifte – där välfärden fördelas mer selektivt, en permanent artificiell arbetsmarknad skapas och medborgarskapet blir graderat beroende på etableringsgrad.
Ett A- och B-lag accepteras, och politikerna kommer att prioritera åtgärder som gör att folk kan flytta från B till A så lätt som möjligt. Det som också är på väg att hända är att det politiska landskapet förändras.
Ett skäl är förstås de utmaningar som ovanstående problem skapar, men också att ett nytt parti etablerat sig baserat på den konservativa längtan tillbaka till 1900-talets gamla hederliga folkhemssverige. Ett Sverige där alla som ville hade ett jobb och alla oavsett detta fick det gradvis bättre i den blågula gemenskapens harmoniska lunk framåt.
Socialdemokratin har förlorat arbetarklassen till höger. Partiet har normaliserats. Arbetarrörelsen är inte längre en drivande kraft i samhällsutvecklingen utan är förpassad att hantera problemen de antingen själva ställt till med eller som kastas på dem av en oförutsägbar utveckling.
Ett scenario är att partiet kommer att förpassas till en permanent oppositionsroll när de borgerliga partierna gradvis inleder ett samarbete med det nya konservativa partiet – och därmed får en majoritet bakom sig. Blockpolitiken består då ytterligare några mandatperioder.
Ett annat scenario är att socialdemokraterna lyckas bryta blockpolitiken och bilda en mittenorienterad regering som tar itu med de stora utmaningarna. Kanske till och med en betongkoalition med arvfienden moderaterna.
Alternativet är att arbetarrörelsen under stort kvidande får följa utvecklingen från läktaren. Det finns många som tycker det är mer ärofullt än att ta fan i båten.