Vad ska Sverige i EU att göra egentligen?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett sätt att hantera detta har varit att ansluta oss till den Europeiska Unionen. Genom EU-medlemskapet har politiken tänkt sig återerövra sina fornstora krafter, så att marknaderna kan tyglas och kapitalismen göras mer välorganiserad.
EU är tänkt att vara den plattform på vilken svenskt näringsliv kan fortsätta att stimuleras till stordåd. Men det finns anledning att fråga sig om utvecklingen går åt rätt håll. Sverige är ett litet och relativt välskött land. Vi har en lång tradition av att finnas på de globala marknaderna. Vi tar snabbt till oss av ny teknologi och har lyckats hyggligt att kombinera en dynamisk industri med höga sociala ambitioner.
Det finns till och med dem som hävdar att den svenska välfärdsstaten underlättar för näringslivets omställning. Vi accepterar att företag läggs ner därför att de som blir arbetslösa ändå får en hygglig landning. Och det går att komma upp på banan igen. Det är till och med så att vi i Sverige skyndat på förändringarna av näringslivet just för att slippa inlåsningar i gamla tekniker.
Frågan är dock om EU har samma inställning. Kommer EU att utvecklas till en ordning där omvandlingen drivs på och förnyelse uppmuntras, kommer politiken att sträva efter en skapande förstörelse? Eller tänker EU använda sina politiska medel för att skydda gamla strukturer och försöka undvika konkurrensen med andra länder?
Detta är den första frågan vi kan ställa. Är EU ett medel att utveckla produktivkrafterna, eller blir det ett sätt för gamla kapitalister och nervösa politiker att skydda det gamla? Kan det till och med vara så att Sverige bör odla andra vägar ut i den globala konkurrensen än den som går via EU? Borde vi inte lägga mer krut på att finnas med i Kina och Indien? Är inte Shanghai mer intressant än Bryssel?
Den andra frågan gäller om EU utvecklas mot en klåfingrighet som hotar att fördärva väl invanda strukturer. EU-projektet har ju saluförts i Sverige med hänvisning till det kosmodemoniska begreppet "subsidiaritet". Det har sagts betyda ungefär "beslut ska tas på lägsta lämpliga nivå".
Men av allt att döma är det antingen en stor jävla bluff eller en olycklig översättning. EU verkar i en helt annan riktning och försöker istället ta beslut så högt upp som möjligt.
Ett bra exempel på detta är påbuden om hur svensk arbetsmarknad ska organiseras. Den svenska modellen bygger ju på att parterna ska komma överens, inte att staten ska kliva in med pekpinnar. Som EU gjort när det gäller vilka övertidsregler som ska gälla, eller om svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige eller inte.
Det finns också en tredje fråga som jag tidigare skrivit om. Vad innebär det egentligen att vi i praktiken avskaffat värnplikten, lagt ner försvaret och anslutit oss till ett internationellt militärt samarbete som gör att svenska soldater kommer hem i säck? Borde inte det vara en fråga som diskuteras exempelvis inom socialdemokratin, nu när regeringsansvaret inte längre gör ett pinsamt tigande nödvändigt?