Vad händer med arbetsrätten?
Arbetsrätten. Den borgerliga alliansen vill helst avreglera arbetsmarknaden. På annat sätt kan man inte tyda den politik vi redan sett prov på. Allt sker med de små stegens politik, men i förlängningen handlar det om att undergräva arbetsrätten och kollektivavtalen.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Billig arbetskraft är målet och får gå före kompetens och erfarenhet. Tidigare har högerregeringen, och dess arbetsmarknadsminister, med darr på stämman dyrt och heligt lovat att inte peta på arbetsrätten. Vi slår vakt om kollektivavtalen har det hetat. Redan har man börjat tumma både på rätten till kollektivavtal och på arbetsrätten. Sven Otto Littorin har inte sagt ett ord om centerledarens märkliga uttalanden om arbetsrätten och kollektivavtalen.
Enligt centerledaren är det lagen om anställningsskydd som måste förändras. Las ska urholkas. Företagen ska få än större möjligheter till visstidsanställningar. Arbetsgivarna eftersträvar att ensamma bestämma över anställningsförhållanden. Då blir deltids-och visstidsanställningar allt vanligare. Mer än 15 procent av samtliga anställda har i dag tidsbegränsade jobb. Totalt rör det sig om mer än 600 000 arbetstillfällen. I en sådan utveckling är det de svaga på arbetsmarknaden som drabbas hårdast.
Det är inte överraskande att det är kvinnor i alla åldrar som dominerar bland de visstidsanställda, men här återfinns generellt många unga och invandrare. Det är svårt att få inträde på arbetsmarknaden och ännu svårare att få ett fast arbete med den trygghet som det innebär.
När arbetsgivarna, numer med stöd av en högerregering, angriper den stelbenta och som det heter gammalmodiga svenska arbetsrätten har man redan skapat anställningsförhållanden som är otrygga. Målet tycks vara att på sikt göra jobben än mer otrygga och osäkra. Så kallade "springvikarier" och projektanställningar har ökat explosionsartat under de senaste åren. Allt på de fasta jobbens bekostnad.
A-kassa och socialbidrag för stå för försörjningen när arbetstiden begränsas och jobben i bästa fall räcker ett år, men a-kassan urholkas och försämras och socialbidragen blir allt magrare. Arbetstagarens ställning har redan blivit otryggare. För när det tidsbegränsade jobbet är slut gäller det att hitta något nytt att göra. Det blir svårt att få fason på tillvaron. Dessutom är det svårt för människor med tillfälliga arbeten att få ett banklån och till och med att kunna skriva kontrakt för en egen bostad.
Frågorna om anställningsformer är självfallet en fråga om makt och det vet Fredrik Reinfeldt och Sven Otto Littorin mycket väl. Den som bestämmer över arbetstiden bestämmer också ensidigt över arbetets innehåll och i förlängningen lönesättningen. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har vi kunnat notera en rad angrepp på facket och fackets roll i samhället. De lär fortsätta. Tryggheten i en anställning bestämmer för många unga i dag om de ska bilda familj eller inte. Det borde vara en självklarhet att småbarnsföräldrar måste ha bestämda och fasta arbetstider för att det ska passa barnomsorg och annan viktig service, och för att man ska kunna ägna någon tid åt familjen. Om detta säger alliansregeringen inte ett ord.
Kraven på förändringar för att försämra för arbetstagarna har blivit blir allt tydligare. Så frågan är när väsentliga delar av arbetssätten förändras. Självfallet till nackdel för de anställda.