Vad händer efter Sharon?
ÖDESDRAMA. I skrivande stund tycks Israels premiärminister Ariel Sharon ut att överleva den allvarliga hjärnblödning som han drabbats av. Däremot kommer han knappast att återvända i sin roll som Israels politiska ledare. I dag är det vice premiärminister Ehud Olmert som har det politiska ansvaret. Detta i avvaktan på det val som sker den 28 mars. Innan dess ska det hållas parlamentsval i de palestinska områdena den 25 januari.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
För samtidigt som Sharon tvingade de israeliska bosättarna i Gaza att flytta har bosättningarna på Västbanken ökat. Det lågintensiva kriget mellan olika palestinska väpnade grupper och Israel har fortsatt.
Frågan är också vem som ska komma efter Sharon. Just nu är det Jerusalems förre borgmästare Ehud Olmert som fungerar som premiärminister. Om än tillfälligt. Han är också tillförordnad ordförande i det av Sharon skapade Kadima-partiet. Olmert är en skicklig politiker, men utan egentlig karisma. Frågan är om han är vuxen rollen att skapa fred och försoning i Mellanöstern. Det vore märkligt om palestinierna i en framtid skulle nöja sig med vissa hårt kontrollerade enklaver som en framtida statsbildning.
Det som sker i Mellanöstern har ett inslag av antikt ödesdrama över sig. Våldet finns altid närvarande. Oskyldiga människor dödas och lemlästas på båda i Israel och i de palestinska enklaverna. Den svage står mot den starke. Dramat går vidare.
Mest upprörande är hur världssamfundet vänt ryggen till händelseutvecklingen. FN kommer ingenstans tack vare USA-veton och stöd till Israel. President Bush prioriterade först ned konflikten i sin utrikespolitik. Efter den 11 september har han tvingats ändra inställning. Samtidigt sker inte mycket för att mäkla fred och söka hållbara överenskommelser. EU tar inga initiativ.
När ett svagt hopp om konstruktiva lösningar kan skönjas skjuts de snabbt i sank av israeliska attackhelikoptrar eller av Hamas och Islamiska jihads självmordsattacker. Därefter initierar Israel målmedvetet kollektiva straffexpeditioner som drabbar den palestinska civila befolkningen hårt. Bitterheten ökar liksom förhoppningarna om en framtida fred och ett slut på den israeliska ockupationen. Så ges våldet och oförsonligheten nytt bränsle.
Ariel Sharon var en hårdför politiker. När han valdes till premiärminister handlade det både om fred och säkerhet, men alltid om fred ensidigt på Israels villkor. Det var Ariel Sharon, som med sitt provokativa besök på Tempelberget i Jerusalem, utlöste den kris som aldrig tycks få ett slut. Fortfarande växer de israeliska bosättningarna på Västbanken. I bakgrunden finns alltid drömmen om stor-Israel. Då vill man inte i grunden fred, då ber man om konfrontation.
De palestinsk-israeliska relationerna befinner sig fortfarande på en obehagligt låg nivå.
Båda sidor bär självfallet skuld för händelseutvecklingen, men det är otvetydigt att Israel, som den överlägset starkaste parten, måste inse att förhandlingar är den enda vägen för att uppnå verklig fred och trygghet.
Israel är militärt alltför överlägset för att nämnvärt skakas av den raketbeskjutning som sker från de palestinska områdena. Ett långt och utdraget gerilla- och terrorkrig kan bara få nya förlorare. När alla dörrar verkar stängda och reglade tar extremismen för sig.