För sju år sedan kulminerade intresset för klimatfrågan i samband med Al Gores medryckande föreläsning om det alarmerande och kraftigt accelererande sjukdomstillståndet på vår planet. Men även om diagnosen var allvarlig så ställdes en god prognos. Under förutsättning att vi valde att agera nu. Gores folkbildande insats och den uppmärksamhet klimatfrågan fick året därpå när Gore tillsammans med FN:s klimatpanel tilldelades fredspriset, bidrog till ett paradigmskifte. Samma år som Gores film hade premiär publicerades också Sternrapporten där den brittiske ekonomen Nicholas Stern, tidigare chefsekonom vid världsbanken, hade analyserat följderna av den globala uppvärmningen i ekonomiska mått. Till slutsatserna hörde att en medeltemperaturökning på 5 grader till 2100 skulle kosta mellan 5 - 20 procent av den globala bruttonationalprodukten. Men att det bara skulle krävas omkring 1 procent av densamma för att bromsa de skenande klimatutsläppen i god tid.
Klimatfrågan gick från att vara ett politiskt ämne bland många andra, ständigt ifrågasatt, till att tilldelas sin rättmätiga position som en av de absolut största utmaningarna mänskligheten står inför. En fråga om överlevnad, fred och frihet. Begreppet ”Hållbar utveckling” som introducerats redan 1987 i Brundtlandrapporten genomgick en renässans. Huvudtesen i rapporten var att ställa om världen mot en utveckling som ”tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. I analysen förenar man flera olika dimensioner som del av en enhet - hållbar utveckling. Tre ben som vart och ett är lika bärande för idén och tillämpningen av en hållbar utveckling.
Social hållbarhet; ett långsiktigt stabilt samhälle där varje människas grundläggande behov tillgodoses. Konkret skulle detta handla om att utrota fattigdomen och korrigera den snedvridna resursfördelningen i världen. Säkerställa varje människas tillgång till rent dricksvatten. Möjliggöra för alla att utbilda sig och att leva trygga, fria och goda liv.
Det andra benet, ekonomisk hållbarhet; bygger på att hushålla med mänskliga och materiella resurser så att de inte förbrukas. En konsekvens av detta är att idén om en ständig tillväxt måste revideras och ifrågasättas. I ljuset av Brundtlandrapporten ser man rimligheten i miljöpartiets tillväxtkritik, som de ständigt hånas för från den ignoranta borgerligheten. Det tredje benet utgörs av ekologisk hållbarhet. Den mänskliga utvecklingen på samtliga områden får inte ske på bekostnad av ekosystemens hälsa och samhället måste anpassas till att inte tära på naturens resurser och samtidigt avsätta investeringar till att bevara och återupprusta ekosystemen.
När de svenska högerpartierna men även anhängare av vänstern utmålar frågor som arbetstidsförkortning och tillväxtreglering som radikalt flum så gör de det från en snäv betraktningsvinkel försedda med nyliberala glasögon. Det är i själva verket politiska idéer i linje med en utveckling för ett hållbart samhälle.
Klimatutmaningen är viktigare i dag än vad den var i går och betydligt viktigare än vad den var 2006. Den hållbara utvecklingen måste bli en valfråga. I tider av kris är det dessutom än viktigare att bejaka de demokratiska och humanistiska ideal som vårt svenska samhälle vilar på. Principer som hotas av Sverigedemokraterna.